Det föreslås en omarbetning av rådets direktiv om kvaliteten på dricksvatten 98/83/G av den 3 november 1998. Detta för att säkerställa hållbart tillhandahållande av dricksvatten av hög kvalitet under kommande årtionden.
Det anges att det framförallt är rådets direktiv 98/83/EG om kvaliteten på dricksvatten som har stor betydelse för att skydda människor från de skadliga effekterna av att dricka förorenat vatten genom att säkerställa att dricksvattnet är hälsosamt och rent. I direktivets metod för kontroll av kvaliteten på konsumtionsstället används dock parametrar som fastställdes för mer än 20 år sedan.
Förslaget anges hjälpa medlemsstaterna att hantera dricksvatten på ett resurseffektivt och hållbart sätt, och därigenom bidra till att minska energianvändningen och onödiga vattenförluster. Det anges också bidra till att minska antalet plastflaskor som används, genom att stärka människors förtroende för kranvatten. Översynen anges vara en direkt uppföljning av det europeiska medborgarinitiativet Right2Water. Översynen är också en del av planen för övergången till en cirkulär ekonomi.
Utifrån utvärdering av direktivet, samråd med berörda aktörer med mera har fem problemområden identifierats.
Föråldrade kvalitetsnormer.
Föråldrat tillvägagångssätt.
De flexibla bestämmelserna om material i kontakt med dricksvatten skapar hinder på den inre marknaden.
Bristen på öppenhet och tillgång till aktuell information för konsumenter samt alltför komplicerad rapportering.
Omkring 2 miljoner människor saknar tillgång till kranvatten enligt medborgarinitiativet Right2Water.
Målet för direktivet anges vara att skydda människors hälsa från de skadliga effekterna av alla slags föroreningar av dricksvatten. Detta kommer uppnås genom att införa minimikvalitetsnormer på EU-nivå samt genom att fastställa minikrav för övervakning, rapportering, tillgång till vatten, öppenhet och avhjälpande åtgärder i de fall normerna inte uppfylls. Medlemsstaterna får dock avgöra vilka konkreta åtgärder de vill vidta.
Det föreslås bland annat en riskbaserad metod för vattensäkerhet vilket inkluderar farobedömning av vattenförekomster som används för uttag av dricksvatten, försörjningsriskbedömning och riskbedömning av fastighetsinstallationer. På grundval av riskbedömningen och kontrollen kan medlemsstaterna vidta åtgärder som exempelvis utbildning av VVS-montörer, information och rådgivning till fastighetsägare och lämpliga beredningstekniker. Avseende försörjningsriskbedömning ska medlemsstaterna bland annat säkerställa att vattenleverantörerna utför en försörjningsriskbedömning som gör det möjligt att anpassa kontrollfrekvenserna för parametrarna som anges i bilagorna till direktivet. Det anges att bestämmelserna om riskbedömning av fastighetsinstallationer ska kompletteras med relevanta harmoniserade standarder i enlighet med förordning (EU) nr 305/2011 om fastställande av harmoniserade villkor för saluföring av byggprodukter. Detta i syfte att fastställa krav för byggnadsmaterial och byggprodukter i kontakt med dricksvatten. Avlägsnandet av tekniska hinder för byggprodukter kan endast åstadkommas genom fastställande av harmoniserade tekniska specifikationer för att bedöma byggproduktens prestanda.
Det föreslås också att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att förbättra allas tillgång till dricksvatten och främja dess användning inom det egna territoriet. Detta ska bland annat omfatta att identifiera människor som inte har tillgång till dricksvatten och orsaken till detta, upprätta och underhålla utrustning för tillgång till dricksvatten på offentliga platser samt främja dricksvatten genom kampanjer. Det ska även inkludera till att uppmuntra tillhandahållande av dricksvatten samt främja fritt tillhandahållande av dricksvatten i restauranger, personalmatsalar och cateringstjänster.
Medlemsstaterna ska vidare säkerställa att tillräcklig och aktuell information om kvaliteten på dricksvatten finns tillgänglig på nätet för konsumenter på ett användarvänligt och lämpligt sätt. Medlemsstaterna ska också säkerställa att försörjda personer, utan att begära det, minst en gång om året får information. Informationen ska bland annat inkludera uppgifter om kostnadsstrukturen för avgiften, åtgärder som vidtagits av vattenleverantörer för farobedömning och volym som förbrukats.
Vidare framgår att kontroll av skyldigheter enligt direktivet ska innefatta ett program för operativ övervakning som kompletterar den kontrollerande övervakningen. Det ska också ge snabb kunskap om driftsprestanda och vattenkvalitetsproblem för att möjliggöra snabba och i förväg planerade avhjälpande åtgärder. Operativa övervakningsprogram ska vara försörjningsspecifika och vara utformade så att de kan bekräfta att alla kontrollåtgärder i samband med uttag, beredning, distribution och lagring är effektiva.
Medlemsstaterna ska också fastställa regler om sanktioner för överträdelser av nationella bestämmelser som antagits enligt direktivet.
Förslaget innehåller även förtydligade definitioner som exempelvis att en vattenleverantör är en enhet som tillhandahåller minst 10 m3 dricksvatten per dag i genomsnitt och en liten vattenleverantör tillhandahåller mindre än 500 m3 per dag eller försörjer mindre än 5000 personer.
