Yttrande över Naturvårdsverkets skrivelse Avfallskoder för litium-jonbatterier samt klassning av alkaliska batterier som farligt avfall

I remissen föreslår förslagsställaren att ett antal nationella avfallskoder ska tillföras den svenska avfallsförteckningen i bilaga tre till avfallsförordningen (2020:614). De nya avfallskoderna avser litium-jonbatterier, både som farligt och icke-farligt avfall, samt andra batterier som ska anses vara farligt avfall[1]. Avfallskoderna föreslås införas parallellt i kapitel 16 (övrigt avfall) och kapitel 20 (kommunalt avfall). Att de nya avfallskoderna är svenska avser förslagsställaren förtydliga genom att de förses med prefixet SE- innan de sex siffrorna som utgör själva avfallskoden.

Vidare föreslår förslagsställaren att de befintliga avfallskoderna för övriga batterier i kapitel 16 (övrigt avfall) och kapitel 20 (kommunalt avfall) kompletteras med en speglad kod[2] för övriga batterier med farliga egenskaper.

Slutligen föreslås en övergripande ändring av avfallsförordningen, där samtliga speglade koder för icke-farligt avfall i bilaga tre till avfallsförordningen förtydligas med en hänvisning till nuvarande 2 kap 3 §[3] och att den icke-farliga koden endast gäller för avfall som efter en utvärdering av farliga egenskaper inte ska anses vara farligt avfall.

Regelrådets granskning i det följande fokuserar på de delar av förslaget som bedöms ge effekter av betydelse för företag.

[1] För en överblick av författningsförslagen i bilaga 3 se avsnitt 9. Författningsförslag på sida 48 i föreliggande remiss.
[2] En speglad avfallskod kan definieras som två eller fler relaterade poster där en klassificeras som ”farligt avfall” medan den eller de andra inte är det. Huruvida avfallet ska klassas som farligt kräver alltså i sådana fall utvärderingar av koncentrationer av farliga ämnen i förhållande till vissa gränsvärden.
[3] Avfallsförordningens (2020:614) 2 kap 3 § stipulerar hur avfall ska klassificeras som farligt (se Avfallsförordning (2020:614) Svensk författningssamling 2020:2020:614 t.o.m. SFS 2020:1302 – Riksdagen).

Yttrande över En rättssäker vindkraftsprövning (SOU 2021:53)

I remissen ingår förslag till ändring i miljöbalken (1998:808) och förslag till lag om lokaliseringsbesked för vissa vindkraftsanläggningar.

I sak anges utredningens förslag innebära att kommunerna fortsatt har en rätt att säga nej till vindkraft. Till skillnad från i dag kommer kommunen ge besked tidigt i processen och omfattningen av kommunens beslut begränsas till att enbart avse mark- och vattenanvändning. Detta anges innebära att en tydlig skillnad föreslås mellan kommunala bedömningar och tillståndsmyndighetens prövning. Kommunen avgör var i kommunen det är lämpligt med vindkraft och ett positivt besked från kommunen är en förutsättning för att kunna lämna in en ansökan om tillstånd. Tillståndsmyndigheten prövar om vindkraftverken kan ges tillstånd med hänsyn till exempelvis naturmiljöintressen. Utredningen föreslår en särskild lag för lokaliseringsbesked för tillståndspliktig vindkraft. Ett sådant lokaliseringsbesked anges kunna vara positivt (tillstyrkan) eller negativt (avstyrkan) och ska beslutas av kommunen inom sex månader från det att projektören eller någon annan som utreder en vindkraftsetablering begärt det. Kommunen måste motivera sitt beslut. Ett lokaliseringsbesked föreslås vara en förutsättning för att en ansökan om tillstånd för tillståndspliktig vindkraft ska tas upp till prövning. Kommunens lokaliseringsbesked ska gälla i fem år från att det meddelades, om inte ansökan om tillstånd lämnats in innan dess. Kommunen ska som huvudregel alltid meddela positiva lokaliseringsbesked om den anläggning som planeras är förenlig med den markanvändning som anges i kommunens översiktsplan. Kommunen ska bedöma höjden på de planerade vindkraftverken, i första hand med utgångspunkt i översiktsplanen och eventuella begränsningar i planen. Om arbete med en ny översiktsplan påbörjats kan den nya planen i vissa fall vara avgörande vid beslut om lokaliseringsbesked. Ett lokaliseringsbesked föreslås kunna överklagas av den det angår och gått emot, samt av miljöorganisationer. Överklagandet ska prövas på ett liknande sätt som gäller vid överklagande av detaljplaner. Det anges betyda att det är lagligheten och om kommunen hållit sig inom de ramar som finns för kommunens beslut som överprövas. Negativa besked kan överklagas direkt medan positiva besked enbart ska få överklagas tillsammans med tillståndsbeslut.

Yttrande över betänkandet Skydd av arter – vårt gemensamma ansvar (SOU 2021:51)

Artskyddsutredningen presenterar ett stort antal förslag som rör fridlysningsbestämmelser och artskyddsrelaterad brottslighet. Bland förslagen kan nämnas:

–          Nya brott: olovligt innehav av fågelägg och otillåten handel med nationellt fridlyst art

–          Nya brottsrubriceringar: fridlysningsbrott, olovlig utsättning av art, olovlig hantering av kräftor, CITES-brott (brott mot förordning (EG) 338/97 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem)

–          Nationella regler om fridlysning av växter ska inte gälla inom hemfridszon

–          En ny grund för inrättande av biotopskydd, innebärande att området ska omfatta minst 5 hektar och inkludera den skyddszon och utvecklingsmark som behövs för att livsmiljön ska bibehålla sin ekologiska funktion för de fridlysta arter som området avser att bevara. Ersättning ska utgå enligt de bestämmelser som gäller vid inrättande av sådant områdesskydd

–          En ny grund för ersättning som ger rätt till ersättning om ett beslut med stöd av fridlysningsbestämmelserna innebär en inskränkning i pågående markanvändning

–          Krav på att kompensationsåtgärder alltid ska övervägas vid beslut om dispens från fridlysningsbestämmelserna

–          En åtgärd som kan antas påverka fridlysta arter eller deras livsmiljöer och som inte ska prövas i någon annan ordning (tillstånd eller dispens enligt miljöbalken) ska alltid anmälas för samråd

–          Dispenser från fridlysningsbestämmelserna ska prövas av den myndighet som är ansvarig för tillsynen enligt miljötillsynsförordningen

–          Bemyndigande för länsstyrelserna att upphäva inaktuella regionala fridlysningsbeslut

–          Överklagbara beslut som fattats med stöd av 8 kap. miljöbalken får överklagas av ideella föreningar eller andra juridiska personer

–          Krav på Naturvårdsverket m.fl. om samlandet och tillgängliggörande av information samt kunskapsförsörjning

–          Krav på länsstyrelser att ta fram, och vart femte år uppdatera, livsmiljöunderlag som bl.a. ska innehålla en analys av vilka typer av verksamheter som på olika sätt utgör hot mot fridlysta, hotade eller regionalt prioriterade arter och vilka försiktighetsmått som ska vidtas

–          Bestämmelser om naturvårdsavtal mellan berörda parter i gråzoner

–          Om det inte är lämpligt att inrätta ett biotopskyddsområde, och parterna inte kan enas om ett naturvårdsavtal, ska de i uppgörelsen i stället fokusera på att enas om vilken ersättning som ska utgå

–          En bestämmelse som ger domstol möjlighet att frångå rättegångsbalkens huvudregel om att tappande part ska ersätta motparten för dennes rättegångskostnader och därmed använda miljöbalkens särreglering, förutsatt att markägaren eller innehavararen av särskild rätt haft skälig anledning att få sin sak prövad

–          Införandet av ett system innebärande att en verksamhet är skyldig att i rimlig utsträckning övervaka och till tillsynsmyndigheten rapportera oavsiktlig fångst och oavsiktligt dödade av djur av sådana arter som listas i bilaga IV a till livsmiljödirektivet

–          Om en verksamhet med krav på miljökonsekvensbeskrivning kan innebära ett oavsiktligt dödande eller fångade av arter ska miljökonsekvensbeskrivningen innehålla förslag på hur detta ska övervakas

–          Bestämmelser kring artvärdesförverkande, där regeringen ska fastställa vilka belopp som ska gälla och redovisa dessa i listor

–          Utökade krav på tillstånd för handel med vissa skyddade arter

–          Delar av artskyddsförordningen som innebär en dubbelreglering med djurskyddsreglerna tas bort

–          Reglerna om djurparkstillstånd renodlas till att endast behandla parkens uppfyllnad av kravet att bidra till bevarandet av den biologiska mångfalden

–          Ett förbud för djurparker att sälja djur, levande eller döda, till privatpersoner

Bestämmelser relaterade till fridlysning delas upp i olika lagrum beroende på vilket EU-direktiv som genomförs. Ett stort antal bestämmelser flyttas från artskyddsförordningen till miljöbalken, vilket innebär en rad följdändringar. Sammantaget föreslås författningsändringar i ett 20-tal lagar och förordningar som ska träda i kraft den 1 juli 2022. Utredningen föreslår även flera ytterligare utredningsuppdrag.

Yttrande över promemorian Producentansvar för fiskeredskap – kompletteringar till Havs- och vattenmyndighetens rapport

Promemorian avser kompletteringar till de förslag som Havs- och vattenmyndigheten har lämnat till Regeringskansliet i redovisningen av ett regeringsuppdrag[1]. Författningsförslaget avser förslag till förordning om producentansvar för fiskeredskap, förslag till förordning om ändring i avfallsförordningen (2020:614), förslag till förordning om ändring i förordningen (2012:259) om miljösanktionsavgifter samt förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken.

Det föreslås att

–          Insamlingsmål införs på förordningsnivå: mängden avfall som utgörs av fiskeredskap som samlats in separat under ett kalenderår senast år 2027 ska utgöra minst
20 procent av mängden fiskeredskap som släppts ut på den svenska marknaden under samma kalenderår. Beräkningen ska göras utifrån vikt.

–          En producentansvarsorganisation ska anmälas innan verksamheten börjar bedrivas,

–          En producentansvarsorganisation ska ersätta kommunerna för kostnader för insamling av fiskeredskap. För att det ska vara möjligt att fastställa avgifter som speglar de faktiska kostnaderna ska en kommun varje år till Naturvårdsverket lämna uppgifter om vikten på det avfall som utgörs av fiskeredskap som kommunen under det närmaste föregående kalenderåret transporterat bort och separat samlat in, och de kostnader som kommunen haft i samband med detta.

–          Naturvårdsverket ska se till att relevanta aktörer ges möjlighet att föra en löpande dialog i frågor som har betydelse för producentansvaret,

–          Tillsynsavgifter ska betalas av både producenter av fiskeredskap och producentansvarsorganisationer. Producenternas årliga avgift ska vara 750 kronor och en producentansvarsorganisationernas ska vara 150 000 kronor, och

–          En miljösanktionsavgift om 20 000 kronor ska kunna tas ut för överträdelser av kravet på en producent att anlita en producentansvarsorganisation eller själv tillhandahålla en sådan organisation. En miljösanktionsavgift om 10 000 kronor ska kunna tas ut för överträdelser av kraven på att lämna in föreskrivna uppgifter till Naturvårdsverket.

[1] RR 2020-234.

Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EU) 2019/631 om normer för koldioxidutsläpp för nya personbilar och för nya lätta nyttofordon

Rubricerade ärende har remitterats till Regelrådet.

Regelrådet saknar möjlighet att behandla ärendet inom den angivna svarstiden och avstår därför från att yttra sig i detta ärende.

Utfasningsutredningen (SOU 2021:48)

Rubricerade ärende, ert diarienummer M2021/01183, har remitterats till Regelrådet.

Remissen innehåller inget förslag till författningstext. Remissen omfattas därmed inte av Regelrådets granskning och borde därför inte ha remitterats till Regelrådet.

Yttrande över betänkandet Använd det som fungerar (SOU 2021:26)

Utredningen om pantsystem för småelektronik lämnar författningsförslag till två alternativa pantsystem för mobiltelefoner. Det ena alternativet betecknas som ett traditionellt pantsystem och det andra ett pantsystem med pantbevis. Det förra innebär bland annat att en producent ska informera användare om att panten återfås när en mobiltelefon som har blivit avfall lämnas till ett godkänt insamlingssystem och rapporteringsskyldigheter till Naturvårdsverket om antal tillhandahållna och insamlade mobiltelefoner på den svenska marknaden. Nivån på panten föreslås vara 100 kronor. Detta alternativ innebär även ett förbud mot att släppa ut mobiltelefoner som inte är identifierbara på den svenska marknaden. Det andra alternativa pantsystemet innebär att det vid köp av en mobiltelefon erhålls ett pantbevis som tillsammans med inlämning av en mobiltelefon som är avfall ger rätt till återbetalning av den inbetalda panten. Nivån på panten föreslås även i detta alternativ vara 100 kronor. Återbetalningen av panten ska göras av ett insamlingssystem som har tillstånd. Pantsystemet finansieras av producenterna för mobiltelefoner. Även detta alternativ innehåller rapporteringsskyldigheter för producenter och insamlingssystem. Förslagen till pantsystem innebär en årlig avgift till Naturvårdsverkets tillsyn om 1 000 kronor för producenter och 10 000 kronor för den som driver ett insamlingssystem samt bestämmelser om sanktionsavgifter. Förslagen innebär nya förordningar om pantsystem samt följdändringar i förordning (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken, miljötillsynsförordningen (2011:13) och förordning (2012:259) om miljösanktionsavgifter. Av dessa två alternativ förordar utredningen pantsystemet med pantbevis.

Utredningen förordar emellertid en tredje lösning, framför de två alternativa pantsystemen, nämligen en utvidgning av producentansvaret för elutrustning, vid sidan av de nya minimikrav för producentansvar som krävs för att uppfylla artikel 8a i avfallsdirektivet. Detta tredje förslag innebär i huvudsak följande:

–          Den som driver ett godkänt insamlingssystem ska se till att insamlingen sker så att förberedelse för återanvändning möjliggörs

–          En producent ska verka för att användare av elutrustning som är lämplig att återanvända får goda förutsättningar för detta.

–          En producent ska använda ekonomiska och andra incitament för att den som har elavfall ska fullgöra sin skyldighet att sortera ut och hantera detta enligt avfallsförordningen.

–          Den som driver ett godkänt insamlingssystem ska genomföra lämpliga åtgärder för att informera innehavare av konsumentelavfall om fördelarna av avfallsförebyggande åtgärder, skyldigheten att sortera ut elavfall och var detta kan lämnas, insamlingssystemens ansvar för en säker insamling och hantering och vilka möjligheter det finns att återvinna elavfall samt miljönyttan detta ger.

–          En producent ska se till att användare av elutrustning får information om hur elutrustning som har lokalt lagrad information kan fabrikåterställas och hur lokalt lagrad personlig information kan raderas.

–          Vid beräkningen av avgiften som en enskild producent ska betala till ett insamlingssystem ska hänsyn tas till den mängd produkter som producenten släpper ut på den svenska marknaden. Avgiften ska täcka de kostnader som insamlingssystemet har för avfallshanteringen.

–          Producenter och den som driver ett godkänt insamlingssystem ska ha rutiner för internkontroll för att säkerställa kvaliteten på vissa uppgifter och att vissa krav uppfylls.

–          Producenter och den som driver ett godkänt insamlingssystem ska tillgängliggöra information om bland annat hur de når återvinningsmålen i förordningen om producentansvar för elutrustning.

–          Vid beräkningen av avgiften som en enskild producent ska betala till ett godkänt insamlingssystem ska hänsyn tas till den mängd produkter som producenten släpper ut på den svenska marknaden samt till produktens egenskaper.

–          Naturvårdsverket ges bemyndigande för att kunna meddela föreskrifter om hur avgifterna ska beräknas.

Förslagen kopplat till detta alternativ innebär ändringar i miljöbalken och i förordning (2014:1075) om producentansvar för elutrustning.

 

Författningsförslagen för respektive alternativ föreslås träda i kraft den 1 januari 2023.

Yttrande över Ett förbättrat genomförande av MKB-direktivet (Promemoria)

Direktiv 2011/92/EU om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (MKB direktivet) och ändringsdirektiv till detta, innehåller krav på att det ska genomföras en systematisk bedömning av miljöpåverkan för projekt som på grund av sin art, storlek eller lokalisering medför en betydande miljöpåverkan. För detta ändamål ska medlemsstaterna föreskriva tillståndsplikt och krav på en bedömning av projektens påverkan innan tillstånd. De typer av projekt som omfattas av direktivet är både sådana som i Sverige tillståndsprövas enligt miljöbalken (1998:808) och sådana som huvudsakligen prövas enligt annan lagstiftning, såsom plan- och bygglagen (2010:900), PBL. Förslagen som läggs fram i promemorian innebär förtydliganden av genomförandet i miljöbalken (1998:808) samt viss sektorslagstiftning, varav de huvudsakliga är:

·       Den myndighet som prövar frågan om en verksamhet eller åtgärd kan antas medföra betydande miljöpåverkan ska redovisa sina slutsatser i ett beslut.

·       Den myndighet som prövar om en verksamhet ska antas medföra betydande miljöpåverkan ska tillgängliggöra beslutet för allmänheten.

·       Allmänhetens möjlighet att överklaga beslut där verksamhetens eller åtgärdens miljöpåverkan har prövats eller skulle ha prövats ska tydliggöras.

·       Vissa tillkommande miljöfarliga verksamheter ska alltid antas medföra en betydande miljöpåverkan och ska därför genomgå en specifik miljöbedömning. Ett antal verksamheter som inte omfattas av MKB-direktivet ska inte längre antas medföra betydande miljöpåverkan.

·       Ett antal tillkommande verksamheter och åtgärder som bedöms omfattas av bilaga 2 till MKB-direktivet ska genomgå fall till fallbedömning av verksamhetens eller åtgärdens miljöpåverkan.

·       Regleringen av markinnehavarens användning av berg, naturgrus, torv och andra jordarter för husbehov ska i större utsträckning motsvara de krav som gäller för användning av dessa material för andra användningsområden.

·       Kraven på att prövningsmyndigheten ska identifiera, beskriva och göra en samlad bedömning av miljöeffekterna vid prövningen av inrättande av en allmän farled eller en allmän hamn ska förtydligas.

·       En verksamhet som avser behandling av avfall och är anmälningspliktig ska få påbörjas först efter att tillsynsmyndigheten har meddelat föreläggande om försiktighetsmått.

·       Vissa verksamheter som behandlar avfall och som i dag varken är anmälnings- eller tillståndspliktiga, utan s.k. U-verksamheter, ska bli anmälningspliktiga. Det ska införas tillståndsplikt för att behandla icke-farligt avfall genom kemisk behandling om den tillförda mängden avfall är mer än 100 ton per dygn. Viss behandling av uppgrävda förorenade massor som i dag är anmälningspliktig ska bli tillståndspliktig. Koderna för behandling av avfall som uppkommit i egen verksamhet ska tas bort och dessa verksamheter ska prövas enligt andra koder i 29 kap. miljöprövningsförordningen.

Yttrande över betänkandet Radiologiska skador – skadestånd, säkerheter, skadereglering (SOU 2021:10)

Eftersom lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska skador (LRO) inte är heltäckande föreslås författningsändringar som säkerställer att Sverige på ett effektivt, rättssäkert och rättvist sätt kan uppfylla sina skyldigheter enligt gällande reviderade, internationella konventioner på tre områden:

–          hantering av anläggningshavares ekonomiska säkerheter för skadeståndsansvaret,

–          fördelning av de medel som ska garanteras enligt konventionerna, och

–          skaderegleringen efter en olycka.

I detta syfte föreslås en ny förordning om ansvar och ersättning vid en radiologisk olycka, samt vissa ändringar i LRO.

Enligt förslaget ska alla slags säkerheter kunna godtas. En säkerhet ska godtas om säkerheten, ensam eller tillsammans med andra säkerheter, är betryggande för sitt ändamål och anläggningshavaren på ett tillfredsställande sätt har sörjt för reglering av uppkommande skador med medel från säkerheten.

Riksgäldskontoret ska få ställa statlig garanti för en anläggningshavares ersättningsansvar, om anläggningshavaren inte på annat sätt kan fullgöra sin skyldighet att se till att säkerhet ställs.

Anläggningshavaren ska årligen redovisa till Riksgäldskontoret de säkerheter som ställts och till Kammarkollegiet hur anläggningshavaren sörjt för skadereglering från andra säkerheter än ansvars-försäkring. Riksgäldskontoret ska inhämta underlag från Kammarkollegiet och fortlöpande bedöma om säkerheterna är godtagbara och i annat fall förelägga anläggningshavaren att redovisa ändrade eller ytterligare säkerheter. Om en olycka har inträffat ska Riksgäldskontoret ta andra säkerheter än ansvarsförsäkring i anspråk, i den omfattning som behövs med hänsyn till de förväntade skadorna.

Ingen prioritering ska göras mellan olika skadetyper, men anspråk som framställs inom tre år från en olycka ska prioriteras. Proportioneringen ska därför endast omfatta sådana skador som förväntas  anmälas inom tre år. En myndighet ska kunna få ersättning för sådana radiologiska skador som utgörs av en myndighets kostnader för åtgärder som myndigheten är skyldig att utföra. Anspråk på ersättning för sådan skada ska dock inte prioriteras även om de framställs inom tre år efter en olycka. Sådana anspråk beaktas inte heller inom ramen för proportioneringen. De ersätts efter alla andra slags anspråk. Kammarkollegiet ska om en olycka skett bestämma i frågan om proportionering genom att vid behov meddela verkställighetsföreskrifter om att proportionering ska ske och i vilken omfattning. Ersättning som behöver betalas ut skyndsamt för att en skada ska begränsas kan undantas från föreskrifternas tillämpning. När det är motiverat kan föreskrifterna ändras.

Anläggningshavaren ska så långt som möjligt sörja för skaderegleringen, oavsett om medlen kommer från säkerheter eller från offentliga medel. I praktiken kommer skaderegleringen att utföras av ansvarsförsäkringsgivare eller av skaderegleringsföretag som anläggningshavaren anlitar. Skaderegleringen från säkerheter ska normalt vara tryggad därigenom att säkerheterna inte godtas om inte anläggningshavaren sörjt för skaderegleringen på ett tillfredsställande sätt. Det offentligas uppgift ska i första hand vara att utöva kontroll. Om anläggningshavaren inte förmår sörja för skaderegleringen ska dock Kammarkollegiet kunna ta över skaderegleringen. Kammarkollegiet ska även på andra sätt utöva kontroll över skaderegleringen efter en olycka. I det ingår samordning av information till allmänheten, att underrätta regeringen ifall det är nödvändigt att ta i anspråk de ersättningsmedel som ska tillhandahållas av konventionsstaterna gemensamt, att meddela föreskrifter om proportionering och att kontrollera att skaderegleringen bedrivs på ett tillfredsställande sätt. En skaderegleringsnämnd ska inrättas. Skadelidande ska kunna begära prövning i nämnden, som lämnar rådgivande utlåtanden. Den som handhar skaderegleringen ska också hänskjuta principiellt viktiga frågor till nämnden. Kammarkollegiet ska utföra administrativa och handläggande uppgifter åt nämnden samt föreslå dess ledamöter, vilka ska utses av regeringen. Samtliga anläggningshavare ska gemensamt stå för kostnaderna för att nämnden kommer till stånd och upprätthålls.

Övriga författningsändringar som föreslås:

Enligt LRO går rätten till ersättning förlorad dels om den skadelidande inte väcker talan inom tio år efter den radiologiska olyckan, dels om den skadelidande inte anmäler sitt anspråk eller väcker talan inom tre år från det att han eller hon har fått eller borde ha fått kännedom om skadan. Den treåriga preskriptionstiden tas bort, i överensstämmelse med motsvarande ändringar som har genomförts i försäkringsavtalslagen (2005:104), trafikskadelagen (1975:1410) och patientskadelagen (1996:799).

Enligt Högsta domstolens praxis är skador i form av kostnader för en uppgift som en myndighet är skyldig att utföra ersättningsgilla endast med särskilt lagstöd. Sådant lagstöd införs i LRO, med följd att myndigheter kan få ersättning för vissa kostnader för förebyggande åtgärder och återställande av miljön.

Det finns i LRO bara två nivåer för det belopp som ska täckas av säkerhet, men för andra anläggningar än kärnkraftverk i drift och för transporter kan regeringen i enskilda fall besluta om lägre nivåer än den som anges i lagen. Det införs ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om sådana lägre nivåer. Strålsäkerhetsmyndigheten ska få meddela både föreskrifter och beslut i enskilda fall när det gäller transporter.

En ny övergångsbestämmelse införs i LRO genom vilken det belopp som ska täckas av säkerhet i vissa fall kan bestämmas av äldre rätt i väntan på beslut enligt LRO.

Riksgäldskontoret utses till tillsynsmyndighet enligt LRO och förordningen. Tillsynsmyndigheten ges befogenheter att meddela förelägganden vid vite och att vidta en åtgärd på bekostnad av den som är skyldig att vidta åtgärden, men inte har följt ett föreläggande därom.

Ett tillstånd till kärnteknisk verksamhet ska kunna återkallas om skyldigheten att ställa säkerhet enligt LRO i väsentlig mån åsidosätts.

Förslagen medför att anläggningsinnehavarens ersättningsansvar kommer dels att omfatta fler skadetyper än tidigare, dels att gälla i 10 istället för 30 år efter en olycka beträffande personskador. Vidare kommer det belopp som ska täckas av säkerhet att ändras för vissa anläggningshavare.

Yttrande över Ordning och reda på avfallet (promemoria)

Remissen innehåller förslag till

·       lag om ändring i miljöbalken,

·       förordning om ändring i förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd,

·       förordning om ändring i förordningen (2001:512) om deponering av avfall,

·       förordning om ändring i miljöprövningsförordningen (2013:251) samt

·       förordning om ändring i avfallsförordningen (2020:614).

 

I promemorian lämnas förslag som syftar till att förbättra avfallshanteringen och öka tillsynsmyndigheternas möjligheter att säkerställa syftet med miljöbalken. Det föreslås bland annat en ny bestämmelse i avfallsförordningen om att den som ansvarar för avfall ska se till att avfallet blir behandlat om det inte är motiverat med ytterligare lagring. Vidare föreslås ändringar i bestämmelserna om tillstånds- och anmälningsplikt för mekanisk bearbetning och sortering av icke-farligt avfall och lagring av icke-farligt avfall, för att tydliggöra vilka verksamheter som ska omfattas av tillstånds- respektive anmälningsplikt. Det föreslås även en bestämmelse om att anmälan om behandling av avfall ska innehålla uppgifter om de mängder avfall som ska lagras inför och efter behandlingen samt en ny bestämmelse i miljöbalken som ger tillsynsmyndigheter som handlägger en anmälan om miljöfarlig verksamhet möjlighet att förelägga verksamhetsutövaren att ställa säkerhet för kostnaderna för det avhjälpande av en miljöskada och de andra återställningsåtgärder som verksamheten kan leda till. I miljöbalken föreslås även vissa ändringar i bestämmelsen om skyldighet för en tillsynsmyndighet att anmäla misstankar om brott samt en utvidgning av en befintlig straffbestämmelse.

Yttrande över Stärkt äganderätt, flexibla skyddsformer och naturvård i skogen (SOU 2020:73)

Remissen innehåller förslag till

·       lag om ändring i miljöbalken (1998:808),

·       lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429),

·       lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152),

·       förordning om ändring i skogsvårdsförordningen (1993:1096),

·       förordning om ändring i förordningen (1998:904) om anmälan för samråd samt

·       förordning om ändring i förordningen (2009: 1393) om instruktion för Skogsstyrelsen

I betänkandet lämnas ett femtiotal förslag på förändringar i allt från nyckelbiotopsregistrering till mer konkreta mål med naturvårdspolitiken. Uppdraget har varit väldigt omfattande och spänt över flera områden. I stora drag kan det sammanfattas som att lösa den strid som pågått mellan olika uppfattningar och intressen i skogen de senaste decennierna. Vid denna avvägning har utredningen lagt särskilt fokus på förslag till lösning av de frågor som bedömts problematiska ur ett äganderättsperspektiv. Därför lämnas i betänkandet förslag som exempelvis rör utpekanden av naturvärden på privatägda fastigheter, lämpligt sätt att ersätta markägare för fjällskog med mycket höga naturvärden, hur myndigheternas arbete med formellt skydd bör bedrivas och från vilket mandat som naturvårdsarbetet ska utgå. Andra frågor som anges i direktivet har utredningen i flera fall adresserat genom att föreslå ytterligare beredning. I betänkandet understryks att det är viktigt att förslagen ses som en helhet. Ett förslag som i sig kan uppfattas som en belastning eller försämring jämfört med i dag kan vägas upp av ett annat förslag.

Yttrande över betänkandet Tillgängliga stränder – ett mer differentierat strandskydd (SOU2020:78)

Betänkandet avser förslag till lag om ändring i miljöbalken.

Förslag till lag om ändring av lagen (1997:811) om införande av miljöbalken.

Förslag till lag om ändring i lagen (2020:75) om ändring i miljöbalken.

Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:900)

Förslag till förordning om ändring i förordning (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m.

Enligt förslaget ska strandskydd inte gälla vid insjöar med en vattenyta som uppgår till 1 hektar eller mindre eller vattendrag som är 2 meter eller smalare. Länsstyrelsen får i det enskilda fallet besluta att strandskydd ska gälla vid insjöar som är 1 hektar och mindre samt vattendrag som är 2 meter och smalare, om området har särskild betydelse för något av strandskyddets syften. Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om hur insjöars storlek och vattendrags bredd ska bestämmas.

Vidare ska strandskydd inte gälla vid anlagda vatten som har tillkommit efter 1975. Länsstyrelsen ges möjlighet att – om området har betydelse för att tillgodose strandskyddets syften – besluta att upphäva tidigare förordnanden enligt 7 kap. 15 § miljöbalken i dess lydelse från den 1 juli 1999 till den
30 juni 2009 och att införa strandskydd. Strandskydd föreslås inträda enligt 10 a § i lag (1998:811) om införande av miljöbalken när en fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan upphävs eller ersätts av en ny detaljplan enligt plan- och bygglagen (2010:900), om det inte bestäms annat. Detta ska även gälla när en detaljplan för ett område som tidigare har omfattats av en fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan upphävs eller ersätts av en ny detaljplan.

Länsstyrelsen ska, efter ansökan från en eller flera kommuner, helt eller delvis upphäva strandskyddet inom ett landsbygdsområde, om kriterierna för landsbygdsområden är uppfyllda. Länsstyrelsen får besluta att helt eller delvis upphäva ett beslut om upphävande av strandskyddet i ett landsbygds-område, om ett område inte längre uppfyller kriterierna för landsbygdsområden. Kommuner får redovisa landsbygdsområden i översiktsplanen. Inom sådana områden ska särskilda skäl för landsbygds-områden kunna tillämpas enligt 7 kap. 18 c och d §§ Miljöbalken. De delar av LIS[1]-områden som har redovisats i gällande översiktsplan och som omfattas av strandskydd ska anses vara landsbygds-områden, där det ska vara enklare att få dispens för vissa åtgärder. Förutsättningen är att länsstyrelsen i sitt gransknings-yttrande har funnit att redovisningen är förenlig med 7 kap. 18 e § första stycket Miljöbalken, i dess lydelse vid tidpunkten för länsstyrelsens granskningsyttrande. Gällande bestämmelser om områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen (LIS) avskaffas.

Landsbygdsområden ska vara områden som

1. har god tillgång på obebyggd mark,

2. har liten efterfrågan på mark för bebyggelse/inte har stor efterfrågan på mark för bebyggelse, och

3. inte är av särskild betydelse för något av strandskyddets syften.

Som särskilda skäl vid prövningen av en fråga om att upphäva eller ge dispens från strandskyddet inom ett landsbygdsområde får prövningsmyndigheten beakta om området

1. behövs för enstaka en- eller tvåbostadshus och tillhörande komplementbyggnad samt åtgärder som hör till bostadsbyggnaden,

2. behöver tas i anspråk för att tillgodose ett angeläget allmänt intresse av att uppföra eller utveckla sammanhållen bebyggelse, eller

3. behövs för byggnader, anläggningar, anordningar och åtgärder som är nödvändiga för en verksamhet, om verksamheten har fördel av ett strandnära läge.

I områden där exploateringsgraden är hög och efterfrågan på mark för bebyggelse är stor samt i vattenområden av särskild betydelse för djur- och växtlivet ska de särskilda skälen för dispens och upphävande av strandskyddet vid detaljplanering enligt 7 kap. 18 c § tillämpas särskilt restriktivt.

Dispens ska kunna meddelas för åtgärder som syftar till att skydda miljön, människors liv och hälsa samt egendom genom att samhället anpassas till de konsekvenser som ett förändrat klimat kan medföra (klimatanpassningsåtgärder).

[1] Landsbygdsutveckling i strandnära läge.

Yttrande över promemorian Genomförande av EU:s engångsplastdirektiv och andra åtgärder för en hållbar plastanvändning

I promemorian föreslås åtgärder för att genomföra direktiv 2019/904/EU om minskning av vissa plastprodukters inverkan på miljön (engångsplastdirektivet), delar av direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall (förpackningsdirektivet), direktiv 2008/98/EG om avfall (avfallsdirektivet) och punkt 37 i januariavtalet. Förslagen innehåller bl.a.

  • förbud mot att på den svenska marknaden släppa ut vissa engångsplastprodukter (bestick, tallrikar, sugrör, bomullspinnar, omrörare för drycker, ballongpinnar, matlådor för snabbmat och muggar som innehåller expanderad polystyren, muggar som består av mer än tio procent plast, alla produkter av oxo-nedbrytbar plast samt plastkonfetti),
  • krav på märkning av vissa engångsplastprodukter,
  • krav på att den som på den svenska marknaden tillhandahåller dryck i en engångsmugg eller snabbmat i en engångsmatlåda ska erbjuda en möjlighet att få drycken eller maten serverad i en återanvändbar mugg eller matlåda,
  • krav på att en förpackning ska gå att materialåtervinna,
  • krav på att dryckesflaskor och plastförpackningar ska innehålla återvunnen plast,
  • krav på att korkar och lock ska vara fästa vid en dryckesbehållare under hela användningen,
  • krav på insamlingssystem för fimpar,
  • krav på en producent som är etablerad i Sverige och säljer engångsplastprodukter till ett annat land i EES att utse ett ombud i det landet,
  • ett utökat retursystem för plastflaskor och metallburkar, inklusive krav på producenter att lämna uppgifter om antal plastflaskor och metallburkar som omfattas av retursystemsförordningen och som tillhandahållits på den svenska marknaden
  • krav på retursystem att på begäran lämna uppgifter om hur många plastflaskor och metallburkar som omfattas av retursystemet och som förts ut ur Sverige, och som inte omfattas av retursystemet men som ändå tagits om hand av retursystemet när de blivit avfall samt att kostnadsfritt tillhandahålla insamlingskärl för insamling,
  • att rörliga produktavgifter och fasta årsavgifter ska tas ut av vissa producenter av engångsplastprodukter för att bekosta städningen av produkter som skräpats ned på platser utomhus,
  • att producenter ska täcka kostnaderna för insamling och rapportering av uppgifter samt medvetandehöjande åtgärder,
  • rutiner för internkontroll,
  • rapporteringskrav,
  • straffansvar för ringa nedskräpning och den som bryter mot en föreskrift om förpackningars återvinningsbarhet,
  • nya bemyndiganden.

Författningsförslagen innebär ändringar i miljöbalken, en ny förordning om engångsprodukter, nya förordningar om producentansvar för vissa tobaksvaror, portionssnus och filter respektive för ballonger och våtservetter, en ny förordning om nedskräpningsavgifter, ändringar i förordningen (2018:1462) om producentansvar för förpackningar, förordningen (2012:259) om miljösanktionsavgifter, miljötillsynsförordningen (2011:13), offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641), förordningen (2005:220) om retursystem för plastflaskor och metallburkar, förordningen (1998:944) om förbud m.m. i vissa fall i samband med hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter samt i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken. Nuvarande förordning (2016:1041) om plastbärkassar upphävs genom att bestämmelser i denna förs in i förordningarna om engångsprodukter respektive förpackningar.

EU-kommissionens förslag till förordning om batterier

Rubricerade ärende, ert diarienummer M2020/01583, har remitterats till Regelrådet.

 

Regelrådet saknar möjlighet att behandla ärendet inom den angivna svarstiden och avstår därför från att yttra sig i detta ärende.

Yttrande över Ett producentansvar för textil (SOU 2020:72)

I remissen ingår förslag till ändring i miljöbalken. Det ingår också förslag till förordning om producentansvar för textil och förslag till ändring i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken. Vidare föreslås ändring i miljötillsynsförordningen (2011:13) och i förordningen (2012:259) om miljösanktionsavgifter. Slutligen föreslås ändring i avfallsförordningen (2020:614).

I sak anges förslaget bland annat innebära följande. Producentansvar införs för kläder av textil, hemtextil, inredningstextil, väskor av textil och accessoarer av textil. Detta anges också innebära att t.ex. möbler, teknisk textil, filter, textil på löpmeter, madrasser och skor inte omfattas av det nya producentansvaret. Efter en anmälan till Naturvårdsverket är det tillåtet att samla in textilavfall i följande fall:

·       insamling av textilavfall som uppkommit i eller i samband med

·       yrkesmässig verksamhet,

·       insamling av textilavfall i samband med försäljning av textil,

·       ideella aktörers insamling av textilavfall,

·       remake-aktörers insamling av textilavfall,

·       en kommuns insamling av textilavfall inom kommunen.

Detta anges innebära att istället för att ersätta redan etablerade insamlingsvägar med ett helt nytt insamlingssystem leder utredningens förslag till att dagens insamling kan bevaras. Ansvaret för att insamlingen av textilavfall uppfyller kraven kommer inte att ligga på de enskilda producenterna. Producenterna är endast skyldiga att se till att deras produkter tas om hand av ett tillståndspliktigt  insamlingssystem och det är den som driver insamlingssystemet som ansvarar för att systemet bedrivs och fungerar i enlighet med kraven. En producent som sätter textil på den svenska marknaden anges således endast vara skyldig att se till att någon som har tillstånd att driva ett insamlingssystem har åtagit sig att ta hand om producentens textil när den blir avfall och att anmäla sig till Naturvårdsverket. Vissa grundläggande krav ställs på ett insamlingssystem, utöver att det ska uppnå de mål som ställs upp för systemet. Kraven avser systemets lämplighet och rikstäckning samt vissa mer administrativa kriterier. För att anses lämpligt ska insamlingssystemet bland annat tillhandahålla lättillgängliga insamlingsplatser där såväl hushåll som verksamheter som vill lämna ifrån sig textilavfall kan göra det enkelt och utan avgift. Så långt som möjligt ska insamlingsplatser lokaliseras i nära anslutning till platser som en stor del av hushållen besöker regelbundet. Insamlingen ska bedrivas på ett sätt som främjar förberedelse för återanvändning och materialutnyttjande. För att anses rikstäckande ska insamlingssystemet tillhandahålla insamlingsplatser i varje kommun och den geografiska spridningen inom respektive kommun ska vara skälig med hänsyn till befolkningstäthet och verksamheters lokalisering. De övriga kraven avser bland annat en skyldighet att ge producenter tillgång till systemet på icke-diskriminerande villkor, hur producenternas avgifter ska beräknas, uppställande av säkerhet och viss obligatorisk information. Den som ansöker om tillstånd måste göra det troligt att det tänkta systemet kan nå målen för detta. Det anges finnas två typer av mål som ska nås. Det första målet är kopplat till insamlingen och det andra till hanteringen av det material som har samlats in. För att mäta insamlingens effektivitet ska Naturvårdsverket genom en plockanalys uppskatta hur mycket textilavfall som år 2022 slängs i restavfallet och i fraktionen energiåtervinning på återvinningscentralerna. Den uppskattade mängden ska divideras med antalet invånare i Sverige för att få fram ett genomsnitt som anger hur många kilogram textilavfall som varje person årligen slänger i restavfallet eller i fraktionen energiåtervinning på återvinningscentralerna. Det långsiktiga målet är att detta genomsnitt ska minska med 90 procent. Målet formuleras som att genomsnittet jämfört med 2022 ska minska i tre steg som ska nås i fyraårsintervaller från det att insamlingssystemet tar över ansvaret för insamlingen av textilavfallet. Detta innebär att 2028 ska genomsnittet ha minskat med 70 procent, 2032 ska genomsnittet ha minskat med 80 procent och 2036 ska genomsnittet ha minskat med 90 procent. Målet för hanteringen av det insamlade materialet införs i ett steg. Från år 2028 ska minst 90 viktprocent av det textilavfall som insamlingssystemet samlat in förberedas för återanvändning eller materialåtervinnas. Avfallshierarkin ska tillämpas och för det avfall som inte förbereds för återanvändning ska materialåtervinningen i första hand ske genom att textilavfallet används för remake[1] och i andra hand genom fiberåtervinning. Med producent avses den som är etablerad i Sverige och som yrkesmässigt tillverkar, säljer, hyr ut eller importerar och på den svenska marknaden släpper ut textil, men också den som inte är etablerad i Sverige och som genom distansavtal yrkesmässigt direkt till privata hushåll eller till andra slutanvändare än privata hushåll i Sverige säljer textil. Den som driver ett insamlingssystem med tillstånd ska förse kommunerna med de uppgifter de behöver för att informera hushållen inom respektive kommun.

Regelrådets granskning fokuserar på de delar av förslaget som ger effekter av betydelse för företag.

[1] Med begreppet remake avser utredningen ett materialåtervinningsförfarande där textilavfallet används som material vid tillverkning av ny textil.

Förslag till ändring för att utöka möjligheten till undantag för försvarsintressen i förordningen (2008:245) om kemiska produkter för biotekniska organismer

Rubricerade ärende, ert diarienummer M2020/01980, har remitterats till Regelrådet.

 

Såvitt Regelrådet kan bedöma medför förslaget inte effekter av sådan betydelse för företag att Regelrådet yttrar sig.

Miljödepartementets promemoria Klimatbonusbilar ska vara registrerade i fem år

Rubricerade ärende, ert diarienummer M2020/01180/R, har remitterats till Regelrådet.

 

Såvitt Regelrådet kan bedöma medför förslaget inte effekter av sådan betydelse för företag att Regelrådet yttrar sig.

Yttrande över Kommunalt ansvar för insamling och materialåtervinning av returpapper (promemoria)

Remissen innehåller förslag till förordning om upphävande av förordningen (2018:1463) om producentansvar för returpapper och förslag till ändring i avfallsförordningen (2020:614). Vidare ingår
förslag till ändring i offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641) och ändring i förordningen
(1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken. Det ingår också förslag till ändring i
miljötillsynsförordningen (2011:13) och förslag till förordning om ändring av förordningen
(2012:259) om miljösanktionsavgifter. Slutligen ingår förslag till förordning om ändring av förordningen
(2018:1462) om producentansvar för förpackningar.

I sak anges förslaget innebära följande. Det föreslås att producentansvaret för returpapper ska upphävas. Den som har returpapper ska även i fortsättningen sortera ut det från annat avfall. Kommunerna ska från den 1 januari 2022 tillhandahålla ett system med lättillgängliga insamlingsplatser för att samla in utsorterat returpapper. Kommunen ska se till att det returpapper som samlas in hanteras så att materialåtervinning främjas. Målet ska vara att minst 90 viktprocent av det returpapper som produceras ska materialåtervinnas. Det anges att i den remitterade promemorian och i avfallsförordningen (2020:614) avses med returpapper detsamma som tidigare avsetts i returpappersförordningen (2018:1463), det vill säga avfall som utgörs av tidningar och tidningspapper.
I promemorian förslås att med tidningspapper även i fortsättningen ska avses papper som tidningar trycks på. Med tidningar ska avses tidningar, tidskrifter, direktreklam, kataloger och liknande produkter av papper. Det föreslås även att kommunen ska få meddela föreskrifter om att avfall som är lämpligt att materialåtervinna med returpapper ska sorteras ut från annat avfall och lämnas till insamlingssystemet för returpapper. Förslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2022.

Yttrande över Havs- och vattenmyndighetens förslag till genomförande av kraven på fiskeredskap i engångsplastdirektivet

I remissen ingår förslag till förordning för producentansvar för fiskeredskap som innehåller plast. Vidare ingår förslag till ändring i 15 kap. 15 § miljöbalken (1998:808) och ändring i miljötillsynsförordningen (2011:13).  Det ingår också förslag till ändring i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken och ändring i förordning om miljösanktionsavgifter (2012:259). Dessutom föreslås ändring i avfallsförordningen (2011:927), i förordning (2011:619) med instruktion för Havs- och vattenmyndigheten samt i offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641).

I sak anges kraven i den föreslagna nya förordningen innebära följande. Engångsplastdirektivets krav som ska införas i förordningen gäller för fiskeredskap som innehåller plast och omfattar yrkesfiske, fritidsfiske och vattenbruk. Engångsplastdirektivet, liksom avfallsdirektivet, är minimidirektiv vilket innebär att medlemsstaterna får införa strängare regler i sin nationella lagstiftning. Den föreslagna förordningen ska tillämpas på fiskeredskap som innehåller plast som används i både marint vatten och sötvatten, dvs. i vattenmiljön. En sådan tillämpning går utöver engångsplastdirektivets omfattning som enbart innefattar redskap som används i marina vatten. Det ingår bestämmelser om definition av producent och ombud, omfattningen av fiskeredskap som innehåller plast, insamlingsnivåer och återvinningsmål, producentens anmälan om tillgängliggörande av fiskeredskap på marknaden och uttjänta fiskeredskap om denne inte är ansluten till ett insamlingssystem, producentansvar för utformning och märkning av redskap, tillståndspliktiga insamlingssystem och deras årliga rapporteringskrav av uttjänta fiskeredskap samt Havs-och vattenmyndighetens överföring av dessa uppgifter till Naturvårdsverket, informationskrav (medvetandehöjande åtgärder) för producenter, rutiner för systemens internkontroll, avgifter till insamlingssystem samt sanktioner. Flera av de bestämmelser som införs i förordningen anges vara allmänt hållna och föreslås preciseras genom att Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter, dels genom verkställighetsföreskrifter, dels genom bemyndigande att föreskriva för specifika områden där detta befinns nödvändigt.

Alla förslagen till ändring i befintliga förordningar är följdändringar till följd av att den nya förordningen införs.

Förslag till förordning om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor

Rubricerade ärende, ert diarienummer M2020/01052/R, har remitterats till Regelrådet.

Förslagsställaren anger i remissen att regeringen beslutat att tillsätta en särskild utredare som ska föreslå vilka författningsändringar och övriga åtgärder som krävs för att Sverige ska uppfylla sina förpliktelser enligt de reviderade Paris- och tilläggskonventionerna (M 2020:01). Utredaren ska enligt kommittédirektiven (dir. 2020:12) bland annat föreslå godtagbara former av säkerhet för sena personskador, föreslå när och hur en säkerhet ska få tas i anspråk, föreslå hur medlen ska fördelas, utforma ett skaderegleringssystem, och lämna nödvändiga författningsförslag. Uppdraget ska redovisas senast den 1 mars 2021. Förslagsställaren anger att en konsekvensutredning för det nu remitterade förordningsförslaget inte är ändamålsenlig att genomföra förrän utredningen har redovisat sitt uppdrag.

Förslagets effekter för berörda företag kan i allt väsentligt ännu inte bedömas. Regelrådet avstår därför från att yttra sig i detta ärende. Regelrådet förutsätter att kommande författningsförslag och konsekvensutredning på området remitteras till Regelrådet på sedvanligt sätt.

Alla nyheter