Förslaget innebär ändringar i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik, järnvägslagen (2004:519), lagen (1976:610) om inrikes vägtransport och järnvägstrafiklagen (1985:192) samt ändringar i järnvägsförordningen (2004:526) och förordningen (2006:2006:311) om transport av farligt gods.
Utredningen föreslår att Sverige bör tillträda protokollet av den 3 juni 1999 om ändring av fördraget om internationell järnvägstrafik (COTIF 1999) av den 9 maj 1980. Det anges i detta sammanhang bl.a. att Sverige har tillträtt det ursprungliga fördraget COTIF 1980 och att Sverige genom att ha genomfört EU-lagstiftning som är anpassad till COTIF 1999 redan tillämpar delar av detta regelverk. Vidare bedöms att Sverige bör tillträda protokollet reservationslöst. Det bedöms att Sverige bör anmäla vissa linjer till sjöss som s.k. CIV- och CVM-linjer när protokollet tillträds. Detta innebär att regelverket i COTIF 1999 kommer att tillämpas även för dessa sjölinjer, som är anslutna till järnvägstransporter.
Vid ett införlivande av en internationell konvention kan Sverige välja mellan att inkorporera eller transformera den. Utredningen föreslås att införlivandet i huvudsak ska ske genom inkorporering. Det innebär att den befintliga fördragstexten lyfts in oförändad i det svenska regelverket.
Lagförslagen innebär att COTIF 1999 med bihang kommer att tillämpas på den internationella järnvägstrafiken i stället för, som idag, COTIF 1980. Det anges att regleringen i stora drag är likartad , men en stor skillnad är att COTIF skiljer mellan infrastrukturförvaltare och operatörer. Detta innebär att COTIF 1999 är anpassad till hur det ser ut på den svenska marknaden idag. En annan nyhet är flera nya bihang, bland annat bihang D och E (CUV och CUI). Dessa båda utgörs av civilrättsliga regleringar vid nyttjande av vagnar respektive infrastruktur. Flertalet bestämmelser är dock dispositiva så avtalsinnehållen kommer även fortsättningsvis i stora delar att bestämmas av parterna själva. En bestämmelse som behandlar regressrätten mellan infrastrukturförvaltaren och operatörerna (artikel 8.1.c i bihang E, CUI) är emellertid tvingande och bedöms få konsekvenser för såväl infrastrukturförvaltarna som operatörerna. Den innebär att operatörer som transporterar gods eller passagerare och tvingas utge skadestånd för exempelvis förseningar har rätt att kräva ersättning av den infrastrukturförvaltare som orsakat skadan. Denna bestämmelse och dess konsekvenser behandlas vidare i det som sägs om administrativa kostnader och konsekvensutredningen nedan, eftersom den bedöms kunna ge konsekvenser av betydelse för företag.
