Yttrande över Tillämpningsdirektivet till utstationeringsdirektivet – del I och II (SOU 2015:13 och SOU 2015:38)

Regelrådets ställningstagande:

Konsekvensutredning är ej godtagbar

Innehåll förslaget

Utredningen om nya utstationeringsregler har lämnat sina förslag i ett delbetänkande (SOU 2015:13) och ett slutbetänkande (SOU 2015:38). Detta yttrande avser utredningens förslag i sin helhet som de har redovisats i båda betänkandena, vilket sammanfattat beskrivs nedan.

Utredningens betänkanden innehåller förslag till lag och förordning om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa administrativa avgifter. Vidare föreslås ändring i lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare och i förordning (2013:352) om anmälningsskyldighet vid utstationering av arbetstagare. Därutöver föreslås ändring i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar och i utsökningsförordningen (1981:981). Slutligen lämnas förslag till ändring i förordningen (2007:913) med instruktion för Arbetsmiljöverket.

I delbetänkandet anges att utredningens förslag om genomförandet av tillämpningsdirektivet innebär att det införs en möjlighet att över medlemsstaternas gränser verkställa administrativa avgifter för bristande efterlevnad av bestämmelser om utstationering. Det handlar om sanktioner p.g.a. att ett företag inte följt de bestämmelser som företaget är skyldigt att göra enligt utstationeringslagen. Förslagen anges innebära att administrativa avgifter som påförts i t.ex. Sverige, kan drivas in i en annan medlemsstat. Om ett företag som utstationerat arbetstagare i Sverige påförts administrativa avgifter p.g.a. att företaget inte följt de svenska regler som gäller vid utstationering, kan avgiften drivas in i den medlemsstat där företaget är etablerat eller bedriver verksamhet. Det blir alltså möjligt att genom Kronofogdemyndigheten, med bistånd av myndigheterna i en annan medlemsstat, driva in avgiften i den medlemsstaten. Detta anges innebära att det behövs ett ömsesidigt samarbete mellan medlemsstaterna och därför föreslås att Sverige på motsvarande sätt ska bistå andra medlemsstater för att driva in administrativa avgifter som påförts i en annan medlemsstat.

Vidare anges att utredningens förslag medför ökade möjligheter för utstationerade arbetstagare att ta tillvara sina rättigheter i Sverige. Det finns i dag inte någon rätt för utstationerade arbetstagare, som inte är medlemmar i den avtalsslutande arbetstagarorganisationen, att hävda rättigheter enligt kollektivavtal som ingåtts i Sverige av företaget som utstationerar. Utredningens förslag anges emellertid innebära att utstationerade arbetstagare ska kunna åberopa arbets- och anställningsvillkor enligt kollektivavtal som har slutits mellan en svensk arbetstagarorganisation och en arbetsgivare som är etablerad i ett annat land och som utstationerar arbetstagare i Sverige även när arbetstagaren inte är medlem i den avtalsslutande organisationen. Förutsättningen är att arbets- och anställningsvillkoren omfattas av den s.k. hårda kärnan av villkor enligt utstationeringsdirektivet. Arbetstagaren ska enligt förslaget kunna åberopa kollektivavtalet endast för den tid under vilken utstationeringen pågår eller har pågått. Arbetstagaren ska kunna väcka talan vid svensk domstol för att göra sin rätt gällande. Förslaget anges innebära att om ett företag, som utstationerar arbetstagare till Sverige, ingår ett kollektivavtal i Sverige med t.ex. villkor om lön och arbetstider som är mer förmånliga än vad som gäller enligt avtalet mellan företaget och den arbetstagare som utstationerats till Sverige, kan arbetstagaren göra gällande de mer förmånliga villkoren i kollektivavtalet. Det ska alltså vara möjligt trots att arbetstagaren inte anslutit sig till den kollektivavtalsslutande svenska arbetstagarorganisationen. Arbetstagaren ska kunna väcka talan vid svensk domstol för att göra sin rätt gällande.

Utredningen föreslår att en utstationerad arbetstagare ska vara skyddad mot repressalier från arbetsgivaren om arbetstagaren väcker talan vid svensk domstol om de arbets- och anställningsvillkor som arbetstagaren har rätt till. En bestämmelse med denna innebörd ska införas i utstationeringslagen.

Utredningen föreslår också att en utstationerande arbetsgivare som utsätter arbetstagaren för repressalier ska betala skadestånd till arbetstagaren för den förlust som uppkommer och för den kränkning som har inträffat. Bestämmelser med denna innebörd ska införas i utstationeringslagen. Utredningen anser att den nu föreslagna sanktionen är effektiv, proportionerlig och avskräckande på det sätt som avses i artikel 20 i tillämpningsdirektivet. Vidare föreslår utredningen att en bevisregel införs med innebörd att om den som anser sig ha blivit utsatt för repressalier av arbetsgivaren visar omständigheter som ger anledning att anta att så är fallet, ankommer det på arbetsgivaren att visa att sådana repressalier inte har vidtagits. Förslagen ovan kompletteras av bestämmelser om preskription.

Därutöver föreslår utredningen att det införs bestämmelser i utstationeringslagen som tydliggör vilka omständigheter som kan beaktas vid bedömningen av om det föreligger en faktisk utstationering. Dessa omständigheter avser om en utstationering uppfyller kraven på etablering och tillfällighet. Av bestämmelserna ska för det första framgå att vid bedömningen av om en arbetsgivare är etablerad i ett annat land än Sverige ska de omständigheter som rör arbetsgivarens verksamhet i det andra landet och, vid behov, arbetsgivarens verksamhet i Sverige beaktas. För det andra ska det framgå att de omständigheter som kännetecknar arbetet och arbetstagarens situation ska beaktas vid bedömningen av om en arbetstagare utför arbete under begränsad tid i Sverige. Utredningen föreslår att det i förarbetena till lagen anges ett antal exempel på sådana omständigheter som kan beaktas vid sådana bedömningar.

Det föreslås också att Arbetsmiljöverket ska få ett tydligare uppdrag att lämna lättillgänglig och tydlig information om de arbets- och anställningsvillkor som kan vara tillämpliga i Sverige vid en utstationering. Vidare föreslås att Arbetsmiljöverket får ett nytt uppdrag att samarbeta med andra medlemsstater genom informationssystemet IMI. Arbetsmiljöverket får då en skyldighet att lämna bistånd på begäran av en annan medlemsstat när det t.ex. gäller information och inspektioner avseende en utstationeringssituation. Det anges att genom att samtliga medlemsstater inför liknande skyldigheter får Arbetsmiljöverket en motsvarande möjlighet att vid behov begära sådant bistånd av en utländsk myndighet.

I slutbetänkandet föreslår utredningen att den nuvarande regleringen i utstationeringslagen om Arbetsmiljöverkets uppgift att tillhandahålla information och arbetstagarorganisationernas skyldighet att lämna in kollektivavtalsvillkor till Arbetsmiljöverket ska kompletteras på så sätt att skyldigheten för arbetstagarorganisationerna att ge in kollektivavtal till Arbetsmiljöverket, kompletteras med en skyldighet för samma organisationer att också anmäla en kontaktperson till Arbetsmiljöverket. Kontaktpersonen ska tillhandahålla information om de villkor som kan komma att krävas eller kan komma att tillämpas vid en utstationering i Sverige. Utredningen föreslår också att regeringen överväger att tillsätta en medlare eller en arbetsgrupp för vissa branscher med uppdrag att bl.a. få arbetsmarknadens parter att komma överens om villkoren för utstationerade arbetstagare i relevanta branscher.

Utredningen föreslår också bestämmelser om ett s.k. entreprenörsansvar. Fysiska eller juridiska personer som bedriver näringsverksamhet ska kunna bli ansvariga enligt bestämmelsen om entreprenörsansvar och det ska också gälla beställare som bedriver näringsverksamhet och som samtidigt är en entreprenör. Entreprenörsansvar föreslås införas för utstationerade arbetstagare inom bygg- och anläggningsverksamhet. Entreprenörsansvaret ska kunna göras gällande i samtliga led i en entreprenörskedja och omfatta den lön som avtalats. Entreprenörsansvaret ska vara strikt på så sätt att en entreprenör inte ska kunna åberopa att rimliga kontrollåtgärder vidtagits för att gå fri från ansvar. Entreprenörsansvaret ska vara semidispositivt, dvs. genom kollektivavtal som har slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation får undantag föreskrivas i fråga om entreprenörsansvaret. Undantag från lagen får göras endast om det inte innebär att mindre förmånliga villkor ska tillämpas för arbetstagarna än vad som följer av tillämpningsdirektivet. Entreprenörer ansvarar för lön till utstationerade arbetstagare om arbetsgivaren inte betalar den lön som arbetstagaren har rätt till för arbete hos underentreprenör. Entreprenörens ansvar är subsidiärt i förhållande till arbetsgivaren men solidariskt för entreprenörerna. Det innebär att den utstationerade arbetstagaren, sedan denne visat att arbetsgivaren inte betalat, kan vända sig till vem som helst i entreprenörskedjan, under vissa förutsättningar. En utstationerad arbetstagare ska först framställa sitt krav mot arbetsgivaren. Om arbetsgivaren inte betalar kravet får arbetstagaren framställa kravet mot någon annan som kan bli ansvarig i entreprenörskedjan. Kravet ska vara skriftligt.

Sammanfattningsvis anges utredningens förslag innebära att utstationeringslagen kompletteras med en bestämmelse som innebär att för utstationerade arbetstagare kan annan än arbetsgivaren vara ansvarig för den utstationerades lön. Entreprenörernas ansvar gäller först sedan det konstaterats att den utstationerade arbetstagaren inte fått lön från sin arbetsgivare. Den utstationerade arbetstagaren kan då vända sig till någon annan i entreprenörskedjan. Utredningen har också i uppdrag att bedöma vad som kan vara andra lämpliga åtgärder än ett entreprenörsansvar för att genomföra tillämpningsdirektivets krav. Utredningen bedömer att annan lämplig åtgärd kan vara bestämmelser i ett entreprenadavtal om en skyldighet att innehålla viss del av kontraktssumman till säkerhet för arbetstagarnas löner, och om prisavdrag eller vite för det fall underentreprenören inte betalar lön till arbetstagarna.

 

Det bakomliggande förslaget

Remiss (pdf 70 KB)