Yttrande över EU-kommissionens förslag till förordning om ekodesign för hållbara produkter

Regelrådet har i uppgift att bistå regelgivare, om dessa begär det, med att granska konsekvensutredningar till förslag från Europeiska unionen som bedöms få stor påverkan för företag i Sverige och lämna råd om vad en svensk konsekvensutredning bör innehålla. Regelrådet har fått möjlighet att yttra sig över rubricerade förslag.

Bifogad remissen var även EU-kommissionens konsekvensutredning. Regelrådet har översiktligt granskat denna och konstaterar att den innehåller utförliga redovisningar och beräkningar av förslagets konsekvenser, bland annat för företag. Det anges att förordningsförslaget är ett ramverk, som kommer att kompletteras med mer produktspecifika regleringar, som i sin tur kommer att åtföljas av mer specifika konsekvensutredningar. Av den befintliga konsekvensutredningen framgår att väldigt många företag kommer att beröras av det nya regelverket, men inte hur marknaden ser ut på nationell nivå och vilka effekter förslaget kan få i enskilda medlemsstater.

Regelrådet noterar emellertid att regeringen i sin faktapromemoria (2021/22:FPM84), efter en övergripande sammanfattning av kommissionens konsekvensutredning, anger att den redan givit uppdrag till svenska myndigheter om genomförande av en nationell konsekvensutredning, vilket Regelrådet ser positivt på. Regelrådet vill understryka vikten av att den kompletterande utredningen utgår från de aspekter som återfinns i 7 § i förordning (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning, samt rekommenderar att den upprättas snarast möjligt, för att vid behov kunna uppdateras under förhandlingarnas gång.

Yttrande över promemorian Genomförande av slutsatser om bästa tillgängliga teknik för ytbehandling med organiska lösningsmedel och behandling av trä och träprodukter med kemikalier

Promemorian innehåller förslag på nya bestämmelser i industriutsläppsförordningen (2013:250). Ändringarna anges behövas för att genomföra Europeiska kommissionens genomförandebeslut (EU) 2020/2009 av den 22 juni 2020 om fastställande av BAT-slutsatser[1] för ytbehandling med organiska lösningsmedel, inklusive behandling av trä och träprodukter med kemikalier, i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU om industriutsläpp.

Förordningen föreslås träda i kraft den 1 juli 2022.

[1] BAT-slutsatser (Best Available Technique Conclusions), på svenska bästa tillgängliga teknik (se s.13 i promemorian eller s.2 i föreliggande yttrande).

Yttrande över Miljödepartementets förslag till ändring i förordningen om klimatbonusbilar

Remissen innehåller förslag till förordning om ändring i förordningen (2017:1334) om klimatbonusbilar.

Ändringar för 2022

I sak anges förslaget för 2022 innebära att gränsen för hur stora utsläpp en klimatbonusbil får ha för att omfattas av förordningens tillämpningsområde sänks från den nu gällande gränsen om 60 gram koldioxid per kilometer till 50 gram koldioxid per kilometer.

Vidare föreslås att det högsta bonusbeloppet för en klimatbonusbil som släpper ut mer än noll men högst 50 gram koldioxid sänks från dagens cirka 45 000 kronor till cirka 20 000 kronor. Det lägsta bonusbeloppet föreslås följaktligen ändras från dagens cirka 10 000 kronor till cirka 5 000 kronor.

För bilar som släpper ut högst 50 gram koldioxid per kilometer föreslås bonusbeloppet bestämmas genom en beräkningsmodell[1] som ger ett högsta bonusbelopp på 19 700 kronor och ett lägsta bonusbelopp på 5 000 kronor.

Gasbilar anges fortsatt kunna få minst 10 000 kronor, vilket är samma nivå som i dag.

Bonusen förslås även begränsas till bilar vars nypris uppgår till högst 700 000 kronor. Pristaket anges gälla samtliga typer av bilar som omfattas av förordningen. Förslagsställaren uppger även att begränsningen för hur stor bonus som företag kan erhålla per klimatbonusbil föreslås utgå.[2]

Förordningen föreslås träda i kraft den 1 juli 2022.

Ändringar för 2023

För 2023 föreslås ännu en nedsättning av gränsen för hur stora utsläpp en klimatbonusbil får ha för att omfattas av förordningens tillämpningsområde, från 50 till 30 gram koldioxid per kilometer.

Den högsta ersättningen för en bil som släpper ut 0 gram koldioxid per kilometer föreslås då även sänkas från 70 000 kronor till 50 000 kronor per klimatbonusbil. Det högsta bonusbeloppet för en klimatbonusbil som släpper ut mer än noll men högst 30 gram koldioxid sänks från cirka 20 000 kronor till cirka 10 000 kronor.

För bilar som släpper ut högst 30 gram koldioxid per kilometer bestäms bonusbeloppet enligt tidigare nämnda beräkningsmodell.[3] Beräkningsmodellen ger då ett högsta bonusbelopp på
9 833 kronor och ett lägsta bonusbelopp på 4 990 kronor. För gasbilar föreslås bonusen vara, liksom i dag och under de föreslagna ändringarna för 2022, minst 10 000 kronor.[4]

Förordningen föreslås träda i kraft den 1 januari 2023.

[1] I remissen anges att det för bilar som släpper ut högst 50 gram koldioxid per kilometer ska

bonusbeloppet bestämmas enligt den beräkningsmodell som framgår av 15 § förordningen (2017:1334) om klimatbonusbilar. Beräkningsmodellen anges ska anpassas till följd av de föreslagna ändringarna av utsläppsgränsen och bonusbeloppen. Talet i beräkningsmodellen ska enligt förslagsställaren ändras till 300 (vad dagens beräkningstal är anges inte, se sida 8 i föreliggande remiss).

[2] Begränsningen anges avse kravet på att bonusen till företag får uppgå till högst 35 procent av prisskillnaden mellan bilens nypris och nypriset för närmast jämförbara bil om bilens nypris är högre än nypriset för

den närmast jämförbara bilen (16 § förordningen (2017:1334) om klimatbonusbilar).

[3] Talet i beräkningsmodellen föreslås ändras till 167, från 2022 års tal om 300, se fotnot 1 i föreliggande yttrande för en närmare förklaring.

[4] En översikt över de föreslagna förändringarna av nivåer för utsläpp av koldioxid och de bonusbelopp som föreslås gälla från det att ändringarna träder i kraft 1 juli 2022 och 1 juli 2023 återfinns på sida 10 i remissen.

Yttrande över promemorian En förbättrad förpackningsinsamling – nya roller för kommuner och producenter

Promemorian innehåller förslag till ett system för utökat producentansvar för förpackningar som ska genomföras i tre etapper 2024–2026. Förslagen innebär bland annat följande:

  • Producenter har det ekonomiska ansvaret för insamling och behandling av förpackningsavfall, medan det operativa ansvaret för insamling av förpackningsavfall fördelas mellan kommuner och producentansvarsorganisationer.
  • Kommunerna tar över det operativa ansvaret för insamlingen från hushåll och verksamheter vars avfallshantering är samlokaliserad med hushåll.
  • De vanligast förekommande förpackningsslagen (papper, plast, glas och metall) ska samlas in fastighetsnära, övriga (t.ex. trä, keramik och textil) eller skrymmande förpackningar på lättillgängliga platser.
  • Nya utsorteringskrav införs. Den som har en förpackning som innehåller avfall ska se till att förpackningen särskiljs från innehållet och farligt avfall ska sorteras ut och hanteras skilt från annat avfall.
  • Kommunerna ska lämna över det insamlade förpackningsavfallet till producentansvarsorganisationerna utifrån organisationernas marknadsandelar per materialslag.
  • Kommunerna ska på producentansvarsorganisationernas bekostnad samla in utsorterat förpackningsavfall i utomhusmiljöer.
  • Den största producentansvarsorganisationen ska ordna minst en mottagningsplats i varje kommun för insamling från övriga verksamheter och blir även ansvarig för att informera verksamheterna om insamlingen. En producentansvarsorganisation som inte ansvarar för mottagningsplatserna ska ersätta den ansvariga producentansvarsorganisationen för skäliga kostnader.
  • Verksamheter ska kunna lämna sitt avfall på en mottagningsstation i sin kommun utan avgift, oavsett volym och frekvens. Avfallet tas om hand av producentansvarsorganisationerna
  • Nuvarande tillståndskrav för insamlingssystem (producentansvarsorganisationer) ersätts av en något mindre omfattande godkännandeprövning. Ett godkännande får förenas med de villkor som behövs och ska begränsas till att avse viss tid, dock längst till tio år.
  • När en producentansvarsorganisation är godkänd ställs krav på ekonomisk säkerhet motsvarande kostnaderna för att under en period av nio månader samla in och behandla det förpackningsavfall som den ansvarar för och offentliggörande av uppgifter om bl.a. vilka producenter som har anlitat organisationen, avgifter, återvinning och hur organisationen når upp till materialåtervinningsmål.
  • Vid beräkningen av den ersättning som en producentansvarsorganisation tar ut från en enskild producent (förpackningsavgifter) ska hänsyn tas till den mängd förpackningar som producenten tillhandahåller på den svenska marknaden och till förpackningarnas återanvändbarhet, materialåtervinningsbarhet och innehåll av återvunnet material.
  • En producentansvarsorganisation ska inte få dela ut vinst till sina ägare.
  • Marknadsdrivna system för insamling från verksamheter ska vara skyldiga att ge in en mer omfattande anmälan till Naturvårdsverket. Det ska styrkas att systemen bidrar till en bättre materialåtervinning av det aktuella materialslaget jämfört med producentansvarsorganisationernas system.
  • Producentansvarsorganisationerna ska betala avgifter för att finansiera kommunernas och Naturvårdsverkets verksamhet.
  • En ersättningsmodell för hur kommunernas kostnader ska beräknas ska ske utifrån en fastställd formel i förordningen som utgår från olika typkommuner
  • En producent av förpackningar som är etablerad i Sverige och säljer förpackningar till ett annat land i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) där producenten inte är etablerad ska utse ett ombud i det landet. Ombudet ska fullgöra det ansvar som producenten har i det landet enligt de nationella bestämmelser som genomför förpackningsdirektivet.
  • Den som är etablerad i Sverige och som yrkesmässigt förmedlar distansförsäljning till slutanvändare i Sverige av förpackningar ska endast få förmedla sådan försäljning från producenter som har tillhandahållit eller anlitat en producentansvarsorganisation. Förmedlaren ska till Naturvårdsverket lämna uppgifter om namn, kontaktuppgifter, person- eller organisationsnummer och på vilket sätt det säkerställs att de producenter som säljer sina produkter via förmedlaren har tillhandahållit eller anlitat en producentansvarsorganisation.
  • Producenter som årligen släpper ut förpackningar på marknaden vars sammanlagda vikt underskrider 1 000 kg ska inte behöva rapportera in uppgifter till Naturvårdsverket eller betala tillsynsavgift. För dessa producenter ska det räcka med en anmälan till producentregistret. Detta gäller dock inte producenter av förpackningar som är engångsplastprodukter (t.ex. plastlock till muggar, matlådor och muggar)
  • En producent av plastflaskor och metallburkar som ingår i ett retursystem ska betala en avgift som baseras på mängden plastflaskor och metallburkar som släppts ut på marknaden
  • Naturvårdsverket tar över ansvaret från Jordbruksverket för godkännandeprövning och tillsyn av det nuvarande retursystemet för plastflaskor och metallburkar.

Flera bestämmelser från 2018 års förpackningsförordning, samt bestämmelser som nyligen tillförts med anledning av genomförandet av engångsplastdirektivet, förs oförändrade eller med redaktionella ändringar över till den nya förordningen. Det gäller bl.a. bestämmelser om tillämpningsområde, mål för materialåtervinning och minskad nedskräpning, utformning av förpackningar, rapportering och tillsyn. Bestämmelser från förordningen om retursystem för plastflaskor och returburkar förs med vissa anpassningar över till den nya förordningen,

 

Förutom införandet av en ny förordning om producentansvar för förpackningar innebär förslagen upphävandet av förordningen om retursystem för plastflaskor och returburkar (2005:2020) samt ändringar i miljöbalken, förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken, offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641), miljötillsynsförordningen (2011:13), förordningen (2012:259) om miljösanktionsavgifter och i avfallsförordningen (2020:614).

Promemoria Miljösanktionsavgift för överträdelse av förbud mot användning av växtskyddsmedel på vissa platser samt krav på tillstånd vid användning av växtskyddsmedel i handelsträdgårdar

Rubricerade ärende har remitterats till Regelrådet.

Såvitt Regelrådet kan bedöma medför förslaget inte effekter av sådan betydelse för företag att Regelrådet yttrar sig.

Yttrande över promemorian Producentansvar för bilar respektive däck – nya regler för att genomföra EU:s avfallsdirektiv

Nya förordningar om producentansvar för bilar respektive däck föreslås ersätta befintliga förordningar om producentansvar för bilar (2007:185) respektive däck (1994:1236). De nya bestämmelserna medför bland annat:

–          Producentbegreppet utvidgas till att även omfatta den som yrkesmässigt, från ett land utanför Sverige, säljer bilar och däck till användare i Sverige. Den producent som inte är etablerad i Sverige får utse ett ombud som i stället för producenten ska fullgöra skyldigheterna i förordningen.

–          En producent av bilar ska anmäla detta till Naturvårdsverket. Anmälan ska bland annat innehålla uppgift om vilket bilvarumärke och typ av bil som producenten ska släppa ut på marknaden och vilken producentansvarsorganisation som producenten tillhandahåller eller har anlitat.

–          En producent som släpper ut däck på den svenska marknaden ska årligen lämna uppgift till Naturvårdsverket om den mängd däck som producenten har släppt ut eller fört in föregående kalenderår.

–          En bilproducent ska varje år lämna uppgifter till Naturvårdsverket om hur producenten har uppfyllt sina skyldigheter enligt förordningen. En producent ska också sammanställa och lämna uppgifter om mängden insamlat avfall från uttjänta bilar och hur avfallet har återvunnits och återanvänts.

–          En producent av bilar och däck ska ha rutiner för internkontroll för att bedöma kvaliteten på de uppgifter om insamlad mängd avfall och hantering av avfall som ska rapporteras till Naturvårdsverket.

–          En producent som släpper ut bilar på den svenska marknaden ska anlita eller själv tillhandahålla en producentansvarsorganisation som är godkänd för att ta hand om uttjänta bilar.

–          En uttjänt bil får inte lämnas till någon annan än en godkänd producentansvarsorganisation eller till en auktoriserad bilskrotare.

–          En producentansvarsorganisation för bilar ska vara godkänd av Naturvårdsverket. En ansökan om godkännande bör, utöver formella uppgifter, bl.a. innehålla en beskrivning av hur mottagningssystemet ska utformas och upprätthållas så att det ska uppfylla kraven på lämplighet. Det ska finnas en plan för hur återvinningsmålen ska nås och på vilka villkor en producent får anlita producentansvarsorganisationen. Ett godkännande ska få förenas med villkor och ska begränsas till att avse viss tid, dock längst tio år.

–          En producentansvarsorganisation av bilar ska se till att ägare av uttjänta bilar får information om att uttjänta bilar kan lämnas kostnadsfritt till ett mottagningssystem, var uttjänta bilar och bildelar kan lämnas, vikten av att en uttjänt bil eller bildel omhändertas på ett från miljösynpunkt godtagbart sätt, och det återvinnings- och återanvändningsresultat som återlämnandet bidrar till.

–          En producentansvarsorganisation för bilar ska på sin webbplats tillgängliggöra information om hur avfallshanteringsmålen uppnås. Den ska också tillgängliggöra information om vilka producenter som har anlitat den, hur den ersättning som producenter ska betala beräknas och på vilka grunder producentansvarsorganisationen väljer att anlita aktörer för att hantera avfall. Vid beräkningen ska hänsyn tas till den mängd bilar som producenten släpper ut på den svenska marknaden, bilens förväntade livslängd, möjligheten att reparera bilen och att återanvända och materialåtervinna komponenter och material.

 

–          En producentansvarsorganisation för bilar ska samverka med andra producentansvarsorganisationer för bilar i fråga om hur kostnader och intäkter för det avfall som har tagits emot ska fördelas mellan producentansvarsorganisationerna.

 

–          En producentansvarsorganisation för bilar ska löpande samråda med berörda kommuner i frågor som rör mottagningssystemet.

–          En producentansvarsorganisation för bilar ska ha rutiner för internkontroll för att säkerställa att den ersättning som varje enskild producent ska betala uppfyller kraven i avfallstransportförordningen uppfylls.

 

–          En producentansvarsorganisation för bilar ska för varje kalenderår betala en avgift till Naturvårdsverket med 275 000 kronor för verkets prövnings- och tillsynsverksamhet.

 

–          En producent eller ett producentombud som har skyldigheter enligt förordningen om producentansvar för bilar ska för varje kalenderår betala en avgift till Naturvårdsverket med 1 000 kronor för Naturvårdsverkets tillsynsverksamhet.

–          I stort sett identiska bestämmelser gäller för producentorganisationer av däck som för producentorganisationer av bilar.

–          En producentansvarsorganisation för däck ska vidare hämta uttjänta däck som har tagits emot av den som tillhandahåller däck. Hämtning ska genomföras i den omfattning som är skälig med hänsyn till mängden insamlade däck och risken för negativa effekter på människors hälsa och miljön.

–          En producentansvarsorganisation för däck ska se till att alla uttjänta däck som har samlats in hanteras på ett hälso- och miljömässigt godtagbart sätt och genomgår ett fullständigt behandlingsförfarande i enlighet med miljöbalken.

–          En producentansvarsorganisation för däck ska från och med 1 januari 2027 se till att minst 95 procent av alla uttjänta däck samlas in.

–          Det införs en rad sanktioner och sanktionsavgifter.

Förslagen innebär förutom förslag till nya förordningar om producentansvar för bilar respektive däck ändringar i miljöbalken (1998:808), förordning (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken, bilskrotningsförordningen (2007:186), miljötillsynsförordningen (2011:13), förordningen (2012:259) om miljösanktionsavgifter och avfallsförordningen (2020:614). Förslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2023.

Yttrande över Naturvårdsverkets rapport om genomförande av artikel 22 om bioavfall i direktiv 2008/98/EG

Förslaget innehåller i huvudsak följande:

–       Bioavfall ska separeras och hanteras skilt från annat avfall. Flytande kommunalt bioavfall undantas från kravet, dock inte flytande fett.

–       Biologiskt nedbrytbart livsmedels- och köksavfall samt biologiskt nedbrytbart trädgårds- och parkavfall ska hanteras skilt från varandra.

–       Som huvudregel ska i första hand den ursprungliga avfallsproducenten se till att bioavfallet materialåtervinns. I andra hand får annan behandlingsmetod som ger likvärdiga eller bättre miljöeffekter än materialåtervinningen användas.

–       Utsorterat biologiskt nedbrytbart trädgårds- och parkavfall som innehåller invasiva främmande arter får inte samlas in tillsammans med annat bioavfall eller materialåtervinnas utan ska förbrännas eller behandlas på annat sätt som förhindrar spridning.

–       Kommunen ska tillhandahålla system för att samla in livsmedels- och köksavfall och insamlingsplatser för utsorterat trädgårds- och parkavfall som är kommunalt avfall.

–       Den som innehar utsorterat trädgårds- och parkavfall som inte materialåtervinns där avfallet uppkom ska lämna detta till det system som kommunen tillhandahåller

–       Naturvårdsverket och kommuner får meddela undantag och dispenser från vissa krav, t.ex. då separat insamling inte bedöms vara genomförbar eller inte ger fördelar som överväger nackdelarna.

–       De nedre gränsvärdena för anmälningsplikt för behandling av icke-farligt avfall genom biologisk behandling tas bort och begreppet ”yrkesmässig” införs.

 

Förslagen innebär ändringar i avfallsförordningen (2020:614) och miljöprövningsförordningen (2013:251) och föreslås träda i kraft senast den 31 december 2023.

Yttrande över promemorian Översyn av bestämmelserna om fluorerade växthusgaser, ozonnedbrytande ämnen och tillhörande miljösanktionsavgifter

Förslagen i promemorian innebär bl.a. följande:

–          Utöver operatörer ska även servicetekniker för luftkonditioneringsutrustning i fordon vara skyldiga att avvakta med påfyllning av fluorerade växthusgaser (f-gaser) tills utrustningen har läckagekontrollerats och läckor har reparerats.

–          Förtydliganden om vilken dokumentation som den som säljer icke-hermetiskt sluten utrustning som är påfylld med f-gas till slutanvändare ska lämna.

–          Det införs en bestämmelse som tydliggör att personer och företag som arbetar med läckagekontroll, återvinning, installation och underhåll av eller service på mobil kyl- och värmeutrustning som innehåller f-gaser ska uppfylla de krav på certifiering som gäller enligt EU-förordningen om f-gaser, trots att de inte omfattas av EU-förordningens krav

–          Kunskapskraven för certifiering för arbete med installation, service och underhåll av luftkonditioneringsutrustning i fordon ska förtydligas, så att det bättre framgår vilken utrustning och vilka fordon som avses. Naturvårdsverket ska få meddela föreskrifter om vilka krav som ska gälla för sådan certifiering

–          Kravet på certifieringsorgan att vara ackrediterade och ha sina verksamheter anmälda till Naturvårdsverket förtydligas så att det framgår att kravet gäller all certifiering för arbete med f-gaser.

–          Hänvisningar till standarder för bedömning av överensstämmelse uppdateras

–          Det införs en bestämmelse om att certifikat enligt genomförandeförordningen om certifiering för elektriska brytare får utfärdas av någon som får utfärda personalcertifikat för den som arbetar med kyl, luftkonditionerings- och värmepumpsutrustning

–          Det införs förtydliganden beträffande intyget om kunskaper och färdigheter som fastställs i bilagan till EU-förordningen om utbildning för luftkonditionering i motorfordon

–          En bestämmelse om förbud mot att leverera köldmedier som utgörs av CFC (ett ämne som är en klorfluorkarbon enligt EU-förordningen om ozonnedbrytande ämnen), övrig CFC (ett ämne som är en annan fullständigt halogenerad klorfluorkarbon) eller HCFC (de ämnen som i EU-förordningen betecknas klorfluorkolväten) till andra än aktörer som bedriver verksamhet för destruktion av sådana köldmedier ändras till att de inte får lämnas till någon annan än den som bedriver verksamhet för insamling eller bortskaffande av sådana köldmedier.

–          Haloner ska trots förbud mot att tillverka, använda, överlåta och saluhålla ozonnedbrytande ämnen få användas i eller vid installation av brandsläckningsanordningar som är placerade även i andra luftfartyg än militära

–          Miljösanktionsavgifter införs för överträdelse av en rad bestämmelser

–          Kommunernas ansvar för tillsyn över utrustning som innehåller f-gaser eller ozonnedbrytande ämnen förtydligas

–          En rad överflödiga bestämmelser i relation till berörda EU-förordningar tas bort från svensk författning

 

Förslagen innebär förändringar i förordning (2016:1128) om fluorerade växthusgaser, förordning (2016:1129) om ozonnedbrytande ämnen, förordning (2012:259) om miljösanktionsavgifter samt i miljötillsynsförordningen (2011:13). De föreslås träda i kraft den 1 juli 2022.

Yttrande över förslag Säkerhet vid hantering av utvinningsavfall (Promemoria)

Remissen innehåller följande förslag – ändring i miljöbalken, en ny förordning om säkerheter vid utvinningsverksamhet, ändring i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken, ändring i miljötillsynsförordning (2011:13) och ändring i förordningen (2013:319) om utvinningsavfall.

I promemorian föreslås nya bestämmelser för hur säkerheter för utvinningsindustrin ska ställas. De ändringar som föreslås gäller dels nya verksamheter som ansöker om tillstånd enligt miljöbalken, dels befintliga verksamheter som ansöker om ändring av tillstånd enligt miljöbalken. En ny bestämmelse om säkerhet föreslås i miljöbalken. En ny förordning med bestämmelser om säkerhetens storlek och form samt prövningen av säkerheter föreslås också. Det föreslås även ändringar i förordningen (2013:319) om utvinningsavfall som berör avfallshanteringsplanen. Författningsändringarna och den nya förordningen föreslås träda i kraft den 1 augusti 2022.

Yttrande över Naturvårdsverkets skrivelse Avfallskoder för litium-jonbatterier samt klassning av alkaliska batterier som farligt avfall

I remissen föreslår förslagsställaren att ett antal nationella avfallskoder ska tillföras den svenska avfallsförteckningen i bilaga tre till avfallsförordningen (2020:614). De nya avfallskoderna avser litium-jonbatterier, både som farligt och icke-farligt avfall, samt andra batterier som ska anses vara farligt avfall[1]. Avfallskoderna föreslås införas parallellt i kapitel 16 (övrigt avfall) och kapitel 20 (kommunalt avfall). Att de nya avfallskoderna är svenska avser förslagsställaren förtydliga genom att de förses med prefixet SE- innan de sex siffrorna som utgör själva avfallskoden.

Vidare föreslår förslagsställaren att de befintliga avfallskoderna för övriga batterier i kapitel 16 (övrigt avfall) och kapitel 20 (kommunalt avfall) kompletteras med en speglad kod[2] för övriga batterier med farliga egenskaper.

Slutligen föreslås en övergripande ändring av avfallsförordningen, där samtliga speglade koder för icke-farligt avfall i bilaga tre till avfallsförordningen förtydligas med en hänvisning till nuvarande 2 kap 3 §[3] och att den icke-farliga koden endast gäller för avfall som efter en utvärdering av farliga egenskaper inte ska anses vara farligt avfall.

Regelrådets granskning i det följande fokuserar på de delar av förslaget som bedöms ge effekter av betydelse för företag.

[1] För en överblick av författningsförslagen i bilaga 3 se avsnitt 9. Författningsförslag på sida 48 i föreliggande remiss.
[2] En speglad avfallskod kan definieras som två eller fler relaterade poster där en klassificeras som ”farligt avfall” medan den eller de andra inte är det. Huruvida avfallet ska klassas som farligt kräver alltså i sådana fall utvärderingar av koncentrationer av farliga ämnen i förhållande till vissa gränsvärden.
[3] Avfallsförordningens (2020:614) 2 kap 3 § stipulerar hur avfall ska klassificeras som farligt (se Avfallsförordning (2020:614) Svensk författningssamling 2020:2020:614 t.o.m. SFS 2020:1302 – Riksdagen).

Yttrande över En rättssäker vindkraftsprövning (SOU 2021:53)

I remissen ingår förslag till ändring i miljöbalken (1998:808) och förslag till lag om lokaliseringsbesked för vissa vindkraftsanläggningar.

I sak anges utredningens förslag innebära att kommunerna fortsatt har en rätt att säga nej till vindkraft. Till skillnad från i dag kommer kommunen ge besked tidigt i processen och omfattningen av kommunens beslut begränsas till att enbart avse mark- och vattenanvändning. Detta anges innebära att en tydlig skillnad föreslås mellan kommunala bedömningar och tillståndsmyndighetens prövning. Kommunen avgör var i kommunen det är lämpligt med vindkraft och ett positivt besked från kommunen är en förutsättning för att kunna lämna in en ansökan om tillstånd. Tillståndsmyndigheten prövar om vindkraftverken kan ges tillstånd med hänsyn till exempelvis naturmiljöintressen. Utredningen föreslår en särskild lag för lokaliseringsbesked för tillståndspliktig vindkraft. Ett sådant lokaliseringsbesked anges kunna vara positivt (tillstyrkan) eller negativt (avstyrkan) och ska beslutas av kommunen inom sex månader från det att projektören eller någon annan som utreder en vindkraftsetablering begärt det. Kommunen måste motivera sitt beslut. Ett lokaliseringsbesked föreslås vara en förutsättning för att en ansökan om tillstånd för tillståndspliktig vindkraft ska tas upp till prövning. Kommunens lokaliseringsbesked ska gälla i fem år från att det meddelades, om inte ansökan om tillstånd lämnats in innan dess. Kommunen ska som huvudregel alltid meddela positiva lokaliseringsbesked om den anläggning som planeras är förenlig med den markanvändning som anges i kommunens översiktsplan. Kommunen ska bedöma höjden på de planerade vindkraftverken, i första hand med utgångspunkt i översiktsplanen och eventuella begränsningar i planen. Om arbete med en ny översiktsplan påbörjats kan den nya planen i vissa fall vara avgörande vid beslut om lokaliseringsbesked. Ett lokaliseringsbesked föreslås kunna överklagas av den det angår och gått emot, samt av miljöorganisationer. Överklagandet ska prövas på ett liknande sätt som gäller vid överklagande av detaljplaner. Det anges betyda att det är lagligheten och om kommunen hållit sig inom de ramar som finns för kommunens beslut som överprövas. Negativa besked kan överklagas direkt medan positiva besked enbart ska få överklagas tillsammans med tillståndsbeslut.

Yttrande över betänkandet Skydd av arter – vårt gemensamma ansvar (SOU 2021:51)

Artskyddsutredningen presenterar ett stort antal förslag som rör fridlysningsbestämmelser och artskyddsrelaterad brottslighet. Bland förslagen kan nämnas:

–          Nya brott: olovligt innehav av fågelägg och otillåten handel med nationellt fridlyst art

–          Nya brottsrubriceringar: fridlysningsbrott, olovlig utsättning av art, olovlig hantering av kräftor, CITES-brott (brott mot förordning (EG) 338/97 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem)

–          Nationella regler om fridlysning av växter ska inte gälla inom hemfridszon

–          En ny grund för inrättande av biotopskydd, innebärande att området ska omfatta minst 5 hektar och inkludera den skyddszon och utvecklingsmark som behövs för att livsmiljön ska bibehålla sin ekologiska funktion för de fridlysta arter som området avser att bevara. Ersättning ska utgå enligt de bestämmelser som gäller vid inrättande av sådant områdesskydd

–          En ny grund för ersättning som ger rätt till ersättning om ett beslut med stöd av fridlysningsbestämmelserna innebär en inskränkning i pågående markanvändning

–          Krav på att kompensationsåtgärder alltid ska övervägas vid beslut om dispens från fridlysningsbestämmelserna

–          En åtgärd som kan antas påverka fridlysta arter eller deras livsmiljöer och som inte ska prövas i någon annan ordning (tillstånd eller dispens enligt miljöbalken) ska alltid anmälas för samråd

–          Dispenser från fridlysningsbestämmelserna ska prövas av den myndighet som är ansvarig för tillsynen enligt miljötillsynsförordningen

–          Bemyndigande för länsstyrelserna att upphäva inaktuella regionala fridlysningsbeslut

–          Överklagbara beslut som fattats med stöd av 8 kap. miljöbalken får överklagas av ideella föreningar eller andra juridiska personer

–          Krav på Naturvårdsverket m.fl. om samlandet och tillgängliggörande av information samt kunskapsförsörjning

–          Krav på länsstyrelser att ta fram, och vart femte år uppdatera, livsmiljöunderlag som bl.a. ska innehålla en analys av vilka typer av verksamheter som på olika sätt utgör hot mot fridlysta, hotade eller regionalt prioriterade arter och vilka försiktighetsmått som ska vidtas

–          Bestämmelser om naturvårdsavtal mellan berörda parter i gråzoner

–          Om det inte är lämpligt att inrätta ett biotopskyddsområde, och parterna inte kan enas om ett naturvårdsavtal, ska de i uppgörelsen i stället fokusera på att enas om vilken ersättning som ska utgå

–          En bestämmelse som ger domstol möjlighet att frångå rättegångsbalkens huvudregel om att tappande part ska ersätta motparten för dennes rättegångskostnader och därmed använda miljöbalkens särreglering, förutsatt att markägaren eller innehavararen av särskild rätt haft skälig anledning att få sin sak prövad

–          Införandet av ett system innebärande att en verksamhet är skyldig att i rimlig utsträckning övervaka och till tillsynsmyndigheten rapportera oavsiktlig fångst och oavsiktligt dödade av djur av sådana arter som listas i bilaga IV a till livsmiljödirektivet

–          Om en verksamhet med krav på miljökonsekvensbeskrivning kan innebära ett oavsiktligt dödande eller fångade av arter ska miljökonsekvensbeskrivningen innehålla förslag på hur detta ska övervakas

–          Bestämmelser kring artvärdesförverkande, där regeringen ska fastställa vilka belopp som ska gälla och redovisa dessa i listor

–          Utökade krav på tillstånd för handel med vissa skyddade arter

–          Delar av artskyddsförordningen som innebär en dubbelreglering med djurskyddsreglerna tas bort

–          Reglerna om djurparkstillstånd renodlas till att endast behandla parkens uppfyllnad av kravet att bidra till bevarandet av den biologiska mångfalden

–          Ett förbud för djurparker att sälja djur, levande eller döda, till privatpersoner

Bestämmelser relaterade till fridlysning delas upp i olika lagrum beroende på vilket EU-direktiv som genomförs. Ett stort antal bestämmelser flyttas från artskyddsförordningen till miljöbalken, vilket innebär en rad följdändringar. Sammantaget föreslås författningsändringar i ett 20-tal lagar och förordningar som ska träda i kraft den 1 juli 2022. Utredningen föreslår även flera ytterligare utredningsuppdrag.

Yttrande över promemorian Producentansvar för fiskeredskap – kompletteringar till Havs- och vattenmyndighetens rapport

Promemorian avser kompletteringar till de förslag som Havs- och vattenmyndigheten har lämnat till Regeringskansliet i redovisningen av ett regeringsuppdrag[1]. Författningsförslaget avser förslag till förordning om producentansvar för fiskeredskap, förslag till förordning om ändring i avfallsförordningen (2020:614), förslag till förordning om ändring i förordningen (2012:259) om miljösanktionsavgifter samt förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken.

Det föreslås att

–          Insamlingsmål införs på förordningsnivå: mängden avfall som utgörs av fiskeredskap som samlats in separat under ett kalenderår senast år 2027 ska utgöra minst
20 procent av mängden fiskeredskap som släppts ut på den svenska marknaden under samma kalenderår. Beräkningen ska göras utifrån vikt.

–          En producentansvarsorganisation ska anmälas innan verksamheten börjar bedrivas,

–          En producentansvarsorganisation ska ersätta kommunerna för kostnader för insamling av fiskeredskap. För att det ska vara möjligt att fastställa avgifter som speglar de faktiska kostnaderna ska en kommun varje år till Naturvårdsverket lämna uppgifter om vikten på det avfall som utgörs av fiskeredskap som kommunen under det närmaste föregående kalenderåret transporterat bort och separat samlat in, och de kostnader som kommunen haft i samband med detta.

–          Naturvårdsverket ska se till att relevanta aktörer ges möjlighet att föra en löpande dialog i frågor som har betydelse för producentansvaret,

–          Tillsynsavgifter ska betalas av både producenter av fiskeredskap och producentansvarsorganisationer. Producenternas årliga avgift ska vara 750 kronor och en producentansvarsorganisationernas ska vara 150 000 kronor, och

–          En miljösanktionsavgift om 20 000 kronor ska kunna tas ut för överträdelser av kravet på en producent att anlita en producentansvarsorganisation eller själv tillhandahålla en sådan organisation. En miljösanktionsavgift om 10 000 kronor ska kunna tas ut för överträdelser av kraven på att lämna in föreskrivna uppgifter till Naturvårdsverket.

[1] RR 2020-234.

Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EU) 2019/631 om normer för koldioxidutsläpp för nya personbilar och för nya lätta nyttofordon

Rubricerade ärende har remitterats till Regelrådet.

Regelrådet saknar möjlighet att behandla ärendet inom den angivna svarstiden och avstår därför från att yttra sig i detta ärende.

Utfasningsutredningen (SOU 2021:48)

Rubricerade ärende, ert diarienummer M2021/01183, har remitterats till Regelrådet.

Remissen innehåller inget förslag till författningstext. Remissen omfattas därmed inte av Regelrådets granskning och borde därför inte ha remitterats till Regelrådet.

Yttrande över betänkandet Använd det som fungerar (SOU 2021:26)

Utredningen om pantsystem för småelektronik lämnar författningsförslag till två alternativa pantsystem för mobiltelefoner. Det ena alternativet betecknas som ett traditionellt pantsystem och det andra ett pantsystem med pantbevis. Det förra innebär bland annat att en producent ska informera användare om att panten återfås när en mobiltelefon som har blivit avfall lämnas till ett godkänt insamlingssystem och rapporteringsskyldigheter till Naturvårdsverket om antal tillhandahållna och insamlade mobiltelefoner på den svenska marknaden. Nivån på panten föreslås vara 100 kronor. Detta alternativ innebär även ett förbud mot att släppa ut mobiltelefoner som inte är identifierbara på den svenska marknaden. Det andra alternativa pantsystemet innebär att det vid köp av en mobiltelefon erhålls ett pantbevis som tillsammans med inlämning av en mobiltelefon som är avfall ger rätt till återbetalning av den inbetalda panten. Nivån på panten föreslås även i detta alternativ vara 100 kronor. Återbetalningen av panten ska göras av ett insamlingssystem som har tillstånd. Pantsystemet finansieras av producenterna för mobiltelefoner. Även detta alternativ innehåller rapporteringsskyldigheter för producenter och insamlingssystem. Förslagen till pantsystem innebär en årlig avgift till Naturvårdsverkets tillsyn om 1 000 kronor för producenter och 10 000 kronor för den som driver ett insamlingssystem samt bestämmelser om sanktionsavgifter. Förslagen innebär nya förordningar om pantsystem samt följdändringar i förordning (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken, miljötillsynsförordningen (2011:13) och förordning (2012:259) om miljösanktionsavgifter. Av dessa två alternativ förordar utredningen pantsystemet med pantbevis.

Utredningen förordar emellertid en tredje lösning, framför de två alternativa pantsystemen, nämligen en utvidgning av producentansvaret för elutrustning, vid sidan av de nya minimikrav för producentansvar som krävs för att uppfylla artikel 8a i avfallsdirektivet. Detta tredje förslag innebär i huvudsak följande:

–          Den som driver ett godkänt insamlingssystem ska se till att insamlingen sker så att förberedelse för återanvändning möjliggörs

–          En producent ska verka för att användare av elutrustning som är lämplig att återanvända får goda förutsättningar för detta.

–          En producent ska använda ekonomiska och andra incitament för att den som har elavfall ska fullgöra sin skyldighet att sortera ut och hantera detta enligt avfallsförordningen.

–          Den som driver ett godkänt insamlingssystem ska genomföra lämpliga åtgärder för att informera innehavare av konsumentelavfall om fördelarna av avfallsförebyggande åtgärder, skyldigheten att sortera ut elavfall och var detta kan lämnas, insamlingssystemens ansvar för en säker insamling och hantering och vilka möjligheter det finns att återvinna elavfall samt miljönyttan detta ger.

–          En producent ska se till att användare av elutrustning får information om hur elutrustning som har lokalt lagrad information kan fabrikåterställas och hur lokalt lagrad personlig information kan raderas.

–          Vid beräkningen av avgiften som en enskild producent ska betala till ett insamlingssystem ska hänsyn tas till den mängd produkter som producenten släpper ut på den svenska marknaden. Avgiften ska täcka de kostnader som insamlingssystemet har för avfallshanteringen.

–          Producenter och den som driver ett godkänt insamlingssystem ska ha rutiner för internkontroll för att säkerställa kvaliteten på vissa uppgifter och att vissa krav uppfylls.

–          Producenter och den som driver ett godkänt insamlingssystem ska tillgängliggöra information om bland annat hur de når återvinningsmålen i förordningen om producentansvar för elutrustning.

–          Vid beräkningen av avgiften som en enskild producent ska betala till ett godkänt insamlingssystem ska hänsyn tas till den mängd produkter som producenten släpper ut på den svenska marknaden samt till produktens egenskaper.

–          Naturvårdsverket ges bemyndigande för att kunna meddela föreskrifter om hur avgifterna ska beräknas.

Förslagen kopplat till detta alternativ innebär ändringar i miljöbalken och i förordning (2014:1075) om producentansvar för elutrustning.

 

Författningsförslagen för respektive alternativ föreslås träda i kraft den 1 januari 2023.

Yttrande över Ett förbättrat genomförande av MKB-direktivet (Promemoria)

Direktiv 2011/92/EU om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (MKB direktivet) och ändringsdirektiv till detta, innehåller krav på att det ska genomföras en systematisk bedömning av miljöpåverkan för projekt som på grund av sin art, storlek eller lokalisering medför en betydande miljöpåverkan. För detta ändamål ska medlemsstaterna föreskriva tillståndsplikt och krav på en bedömning av projektens påverkan innan tillstånd. De typer av projekt som omfattas av direktivet är både sådana som i Sverige tillståndsprövas enligt miljöbalken (1998:808) och sådana som huvudsakligen prövas enligt annan lagstiftning, såsom plan- och bygglagen (2010:900), PBL. Förslagen som läggs fram i promemorian innebär förtydliganden av genomförandet i miljöbalken (1998:808) samt viss sektorslagstiftning, varav de huvudsakliga är:

·       Den myndighet som prövar frågan om en verksamhet eller åtgärd kan antas medföra betydande miljöpåverkan ska redovisa sina slutsatser i ett beslut.

·       Den myndighet som prövar om en verksamhet ska antas medföra betydande miljöpåverkan ska tillgängliggöra beslutet för allmänheten.

·       Allmänhetens möjlighet att överklaga beslut där verksamhetens eller åtgärdens miljöpåverkan har prövats eller skulle ha prövats ska tydliggöras.

·       Vissa tillkommande miljöfarliga verksamheter ska alltid antas medföra en betydande miljöpåverkan och ska därför genomgå en specifik miljöbedömning. Ett antal verksamheter som inte omfattas av MKB-direktivet ska inte längre antas medföra betydande miljöpåverkan.

·       Ett antal tillkommande verksamheter och åtgärder som bedöms omfattas av bilaga 2 till MKB-direktivet ska genomgå fall till fallbedömning av verksamhetens eller åtgärdens miljöpåverkan.

·       Regleringen av markinnehavarens användning av berg, naturgrus, torv och andra jordarter för husbehov ska i större utsträckning motsvara de krav som gäller för användning av dessa material för andra användningsområden.

·       Kraven på att prövningsmyndigheten ska identifiera, beskriva och göra en samlad bedömning av miljöeffekterna vid prövningen av inrättande av en allmän farled eller en allmän hamn ska förtydligas.

·       En verksamhet som avser behandling av avfall och är anmälningspliktig ska få påbörjas först efter att tillsynsmyndigheten har meddelat föreläggande om försiktighetsmått.

·       Vissa verksamheter som behandlar avfall och som i dag varken är anmälnings- eller tillståndspliktiga, utan s.k. U-verksamheter, ska bli anmälningspliktiga. Det ska införas tillståndsplikt för att behandla icke-farligt avfall genom kemisk behandling om den tillförda mängden avfall är mer än 100 ton per dygn. Viss behandling av uppgrävda förorenade massor som i dag är anmälningspliktig ska bli tillståndspliktig. Koderna för behandling av avfall som uppkommit i egen verksamhet ska tas bort och dessa verksamheter ska prövas enligt andra koder i 29 kap. miljöprövningsförordningen.

Yttrande över betänkandet Radiologiska skador – skadestånd, säkerheter, skadereglering (SOU 2021:10)

Eftersom lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska skador (LRO) inte är heltäckande föreslås författningsändringar som säkerställer att Sverige på ett effektivt, rättssäkert och rättvist sätt kan uppfylla sina skyldigheter enligt gällande reviderade, internationella konventioner på tre områden:

–          hantering av anläggningshavares ekonomiska säkerheter för skadeståndsansvaret,

–          fördelning av de medel som ska garanteras enligt konventionerna, och

–          skaderegleringen efter en olycka.

I detta syfte föreslås en ny förordning om ansvar och ersättning vid en radiologisk olycka, samt vissa ändringar i LRO.

Enligt förslaget ska alla slags säkerheter kunna godtas. En säkerhet ska godtas om säkerheten, ensam eller tillsammans med andra säkerheter, är betryggande för sitt ändamål och anläggningshavaren på ett tillfredsställande sätt har sörjt för reglering av uppkommande skador med medel från säkerheten.

Riksgäldskontoret ska få ställa statlig garanti för en anläggningshavares ersättningsansvar, om anläggningshavaren inte på annat sätt kan fullgöra sin skyldighet att se till att säkerhet ställs.

Anläggningshavaren ska årligen redovisa till Riksgäldskontoret de säkerheter som ställts och till Kammarkollegiet hur anläggningshavaren sörjt för skadereglering från andra säkerheter än ansvars-försäkring. Riksgäldskontoret ska inhämta underlag från Kammarkollegiet och fortlöpande bedöma om säkerheterna är godtagbara och i annat fall förelägga anläggningshavaren att redovisa ändrade eller ytterligare säkerheter. Om en olycka har inträffat ska Riksgäldskontoret ta andra säkerheter än ansvarsförsäkring i anspråk, i den omfattning som behövs med hänsyn till de förväntade skadorna.

Ingen prioritering ska göras mellan olika skadetyper, men anspråk som framställs inom tre år från en olycka ska prioriteras. Proportioneringen ska därför endast omfatta sådana skador som förväntas  anmälas inom tre år. En myndighet ska kunna få ersättning för sådana radiologiska skador som utgörs av en myndighets kostnader för åtgärder som myndigheten är skyldig att utföra. Anspråk på ersättning för sådan skada ska dock inte prioriteras även om de framställs inom tre år efter en olycka. Sådana anspråk beaktas inte heller inom ramen för proportioneringen. De ersätts efter alla andra slags anspråk. Kammarkollegiet ska om en olycka skett bestämma i frågan om proportionering genom att vid behov meddela verkställighetsföreskrifter om att proportionering ska ske och i vilken omfattning. Ersättning som behöver betalas ut skyndsamt för att en skada ska begränsas kan undantas från föreskrifternas tillämpning. När det är motiverat kan föreskrifterna ändras.

Anläggningshavaren ska så långt som möjligt sörja för skaderegleringen, oavsett om medlen kommer från säkerheter eller från offentliga medel. I praktiken kommer skaderegleringen att utföras av ansvarsförsäkringsgivare eller av skaderegleringsföretag som anläggningshavaren anlitar. Skaderegleringen från säkerheter ska normalt vara tryggad därigenom att säkerheterna inte godtas om inte anläggningshavaren sörjt för skaderegleringen på ett tillfredsställande sätt. Det offentligas uppgift ska i första hand vara att utöva kontroll. Om anläggningshavaren inte förmår sörja för skaderegleringen ska dock Kammarkollegiet kunna ta över skaderegleringen. Kammarkollegiet ska även på andra sätt utöva kontroll över skaderegleringen efter en olycka. I det ingår samordning av information till allmänheten, att underrätta regeringen ifall det är nödvändigt att ta i anspråk de ersättningsmedel som ska tillhandahållas av konventionsstaterna gemensamt, att meddela föreskrifter om proportionering och att kontrollera att skaderegleringen bedrivs på ett tillfredsställande sätt. En skaderegleringsnämnd ska inrättas. Skadelidande ska kunna begära prövning i nämnden, som lämnar rådgivande utlåtanden. Den som handhar skaderegleringen ska också hänskjuta principiellt viktiga frågor till nämnden. Kammarkollegiet ska utföra administrativa och handläggande uppgifter åt nämnden samt föreslå dess ledamöter, vilka ska utses av regeringen. Samtliga anläggningshavare ska gemensamt stå för kostnaderna för att nämnden kommer till stånd och upprätthålls.

Övriga författningsändringar som föreslås:

Enligt LRO går rätten till ersättning förlorad dels om den skadelidande inte väcker talan inom tio år efter den radiologiska olyckan, dels om den skadelidande inte anmäler sitt anspråk eller väcker talan inom tre år från det att han eller hon har fått eller borde ha fått kännedom om skadan. Den treåriga preskriptionstiden tas bort, i överensstämmelse med motsvarande ändringar som har genomförts i försäkringsavtalslagen (2005:104), trafikskadelagen (1975:1410) och patientskadelagen (1996:799).

Enligt Högsta domstolens praxis är skador i form av kostnader för en uppgift som en myndighet är skyldig att utföra ersättningsgilla endast med särskilt lagstöd. Sådant lagstöd införs i LRO, med följd att myndigheter kan få ersättning för vissa kostnader för förebyggande åtgärder och återställande av miljön.

Det finns i LRO bara två nivåer för det belopp som ska täckas av säkerhet, men för andra anläggningar än kärnkraftverk i drift och för transporter kan regeringen i enskilda fall besluta om lägre nivåer än den som anges i lagen. Det införs ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om sådana lägre nivåer. Strålsäkerhetsmyndigheten ska få meddela både föreskrifter och beslut i enskilda fall när det gäller transporter.

En ny övergångsbestämmelse införs i LRO genom vilken det belopp som ska täckas av säkerhet i vissa fall kan bestämmas av äldre rätt i väntan på beslut enligt LRO.

Riksgäldskontoret utses till tillsynsmyndighet enligt LRO och förordningen. Tillsynsmyndigheten ges befogenheter att meddela förelägganden vid vite och att vidta en åtgärd på bekostnad av den som är skyldig att vidta åtgärden, men inte har följt ett föreläggande därom.

Ett tillstånd till kärnteknisk verksamhet ska kunna återkallas om skyldigheten att ställa säkerhet enligt LRO i väsentlig mån åsidosätts.

Förslagen medför att anläggningsinnehavarens ersättningsansvar kommer dels att omfatta fler skadetyper än tidigare, dels att gälla i 10 istället för 30 år efter en olycka beträffande personskador. Vidare kommer det belopp som ska täckas av säkerhet att ändras för vissa anläggningshavare.

Yttrande över Ordning och reda på avfallet (promemoria)

Remissen innehåller förslag till

·       lag om ändring i miljöbalken,

·       förordning om ändring i förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd,

·       förordning om ändring i förordningen (2001:512) om deponering av avfall,

·       förordning om ändring i miljöprövningsförordningen (2013:251) samt

·       förordning om ändring i avfallsförordningen (2020:614).

 

I promemorian lämnas förslag som syftar till att förbättra avfallshanteringen och öka tillsynsmyndigheternas möjligheter att säkerställa syftet med miljöbalken. Det föreslås bland annat en ny bestämmelse i avfallsförordningen om att den som ansvarar för avfall ska se till att avfallet blir behandlat om det inte är motiverat med ytterligare lagring. Vidare föreslås ändringar i bestämmelserna om tillstånds- och anmälningsplikt för mekanisk bearbetning och sortering av icke-farligt avfall och lagring av icke-farligt avfall, för att tydliggöra vilka verksamheter som ska omfattas av tillstånds- respektive anmälningsplikt. Det föreslås även en bestämmelse om att anmälan om behandling av avfall ska innehålla uppgifter om de mängder avfall som ska lagras inför och efter behandlingen samt en ny bestämmelse i miljöbalken som ger tillsynsmyndigheter som handlägger en anmälan om miljöfarlig verksamhet möjlighet att förelägga verksamhetsutövaren att ställa säkerhet för kostnaderna för det avhjälpande av en miljöskada och de andra återställningsåtgärder som verksamheten kan leda till. I miljöbalken föreslås även vissa ändringar i bestämmelsen om skyldighet för en tillsynsmyndighet att anmäla misstankar om brott samt en utvidgning av en befintlig straffbestämmelse.

Yttrande över Stärkt äganderätt, flexibla skyddsformer och naturvård i skogen (SOU 2020:73)

Remissen innehåller förslag till

·       lag om ändring i miljöbalken (1998:808),

·       lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429),

·       lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152),

·       förordning om ändring i skogsvårdsförordningen (1993:1096),

·       förordning om ändring i förordningen (1998:904) om anmälan för samråd samt

·       förordning om ändring i förordningen (2009: 1393) om instruktion för Skogsstyrelsen

I betänkandet lämnas ett femtiotal förslag på förändringar i allt från nyckelbiotopsregistrering till mer konkreta mål med naturvårdspolitiken. Uppdraget har varit väldigt omfattande och spänt över flera områden. I stora drag kan det sammanfattas som att lösa den strid som pågått mellan olika uppfattningar och intressen i skogen de senaste decennierna. Vid denna avvägning har utredningen lagt särskilt fokus på förslag till lösning av de frågor som bedömts problematiska ur ett äganderättsperspektiv. Därför lämnas i betänkandet förslag som exempelvis rör utpekanden av naturvärden på privatägda fastigheter, lämpligt sätt att ersätta markägare för fjällskog med mycket höga naturvärden, hur myndigheternas arbete med formellt skydd bör bedrivas och från vilket mandat som naturvårdsarbetet ska utgå. Andra frågor som anges i direktivet har utredningen i flera fall adresserat genom att föreslå ytterligare beredning. I betänkandet understryks att det är viktigt att förslagen ses som en helhet. Ett förslag som i sig kan uppfattas som en belastning eller försämring jämfört med i dag kan vägas upp av ett annat förslag.

Alla nyheter